Det är inte sant att lutheraner också är katoliker

Det är inte sant att lutheraner också är katoliker

Det är inte sant att lutheraner också är katoliker. I Sverige finns en oskriven regel att inte ”sticka ut” för mycket. I stället för att ha en bestämd uppfattning om något söker sig de flesta till ett mer odefinierat område där alla känner sig, eller bör känna sig, trygga. Man märker det i stickprovsintervjuer ”på stan” att om en kris uppstått någonstans så är man ändå snabb att säga att man trots krisen känner sig ”trygg”. Man märker det i den protestantiska kyrklighetens alltid lika välkomnande herderoll. Du skall känna dig sedd och förstådd och trygg - också i de svåraste upplevelser. Du kan själv gestalta din begravning.

Om nu Folkhälsomyndigheten efter coronakommissionens kritiska uttalanden erkänner att en strategi inte varit så framgångsrik man velat tro, så har myndigheten också haft ett annat – mer upphöjt – folkhälsomål att förvalta, nämligen tryggheten och den sociala acceptansen av myndigheters beslut. Den rollen vill man framföra som förklaring. I en hälsokris med dödlig fara är det inte bara de konkreta medicinska aspekterna och vårdresurserna som är av högsta prioritet utan också medborgarnas generella ”trygghet”. Att ifrågasätta myndigheters strategier – och den politiska ledningens stöd – är att ”sticka ut”. Det gör man i Sverige inte ostraffat. 

Katoliker i lidandets ögonblick förenar sig alltid med Kristi lidande och hämtar kraft i dödskampen i Hans försonande och frälsande lidande. Katoliker i lidandets ögonblick ser sina andliga förebilder i Jungfru Marias andliga  sorger under Frälsarens liv och vill inte fly undan det svärd som skulle gå genom hennes själ vid sin Sons lidande och död (se Lukas 2:35). I Alla Helgons och Alla Själars tid under kyrkoåret är det en kärlekens och barmhärtighetens goda gärning att be för de avlidna som vi tror i purgatoriet får lida för det de i livet på jorden inte beaktat på allvar utan försummat och underlåtit. Om vi syndat genom underlåtelse, och tiden för döden närmar sig, vill vi göra en sista bikt. Även om vi inte längre är talbara är den sista smörjelsen Guds förlåtande kraft förmedlad av Kyrkan. Det är den katolska familjens inneboende enhet: ”Kalla på prästen!”

 I Sverige ”sticker man ut” med en sådan grundläggande kristen hållning. Även om vi tror på vishetens närvaro i vårt sökande – ”hos dig finns visheten som känner dina verk, som var med när Du skapade världen” (Salomos vishet 9:9), är vi medvetna om Guds rättvisa dom över våra gärningar och ber i all vår nöd och svaghet om nåd och förlåtelse. Nej, det är inte sant att lutheraner också är katoliker, eller att katoliker också är lutheraner!

Lutheraner är inte svaga som vi katoliker i nöden och inför döden. Lutheraner är starka i tron allena. De är inte ljumma i sin tro utan trygga i att inte ”sticka ut” i några tydliga uppfattningar om livet och döden.

”Du får vara arg. Du ska klaga. Du måste lära dig att ropa och inte sitta där för dig själv eller ligga på bänken, hänga med huvudet och bita och gnaga dig själv med dina tankar”, sa Martin Luther, som citeras i den gripande boken om livet och döden av Ulla -Carin Lindquist, ”Ro utan åror” (Norstedts, 2004).  

Den amerikanska författaren och katoliken Flannery O’Connor dog 39-årig av en liknande obotlig sjukdom som Ulla-Carin Lindquist. Hon kritiserades av sina medkatoliker i USA men fick tydligt medhåll och stöd av kunniga präster. Det var hennes kallelse av Gud att skriva. Hennes berättelser pekar på den dolda men sanna heligheten hos människor som tror. Helgonen glöms aldrig bort i den katolska kyrkan. De ville aldrig bli ihågkomna, men just därför glöms de inte.

                                                                                                                     diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.