Den som gapar efter mycket missar ofta hela stycket
Människan får uppleva många blomstringstider. Både industri, jordbruk, handel och kultur kan blomstra och människor har något att ge sina efterlevande i arv. ”Den som spar han har”, säger ett ordspråk. ”Den som spar för mycket förlorar mer än han vinner till slut”, varnar ett annat ordspråk. ”Den som gapar efter mycket missar ofta hela stycket”, säger ett annat.
Alla som arbetar under högtryck avskärmas i sin egen aktivitet. De som har noll aktivitet avskärmas socialt, eftersom de saknar arbetskamrater. De ena blir okänsliga, de andra överkänsliga.
Utvecklingen går framåt – i rasande fart. Människans uppfinningsförmåga och kreativitet är energin i utvecklingen. Om hundra år har vi tåg som går snabbare än flyg. Men mår ”samhället” bra i sin helhet? Vad är det som driver människor till bristningsgränsen, vad är det som förflyttar livets energi från hemmet och familjen till arbetsplatsen eller välfärdssamhällets skyddszoner? Girighet? Rädsla att misslyckas och komma efter andra? Prestationskrav på sig själv och andra?
Det finns krafter som vi inte är medvetna om och som driver på utvecklingen utan vår kontroll. Vem kan identifiera denna kraft som suger upp all mänsklig energi och driver henne ut från mänsklig frid, tillförsikt och längtan att förverkliga sitt liv i kärleken?
Produktionen är en självpådrivande verklighet som bestämmer allas villkor. Produktionen måste tillfredsställas och kan bara öka och breda ut sig. Den kräver något hela tiden. Den driver på allt. Allt anpassas till villkoren för en ständig ökning av produktionen.
Priset människan får betala är högt. Hon måste bara blunda. Hon får ett andligt och emotionellt skuldberg på sina axlar. Vi kan bara vända oss till vår Herre och Skapare och be om hjälp att leva – rättrådigt, fromt och i obruten tillit. Jesus, kom! Jesus, hjälp!
Det finns en gammal, svensk folksaga om den lille pojken som hade gröttävling med en jätte. Jätten ville ta allt pojken och hans familj hade att leva på. Pojken utmanade den krävande jätten på en tävling om vem som orkade äta mest gröt. Jätten antog utmaningen i sin stora dumhet. Båda åt, men pojken smög sin gröt under bordet medan jätten fyllde sin stora hungriga mage. Till slut sprack den och jätten dog och pojken hade räddat sig själv och sin familj genom klokhet.
Är det så produktionen i samhället fungerar? Den måste ha sitt – tills den spricker? Pojken hade sin familj, sitt lilla hus, sitt lilla sparkapital – men han levde väl i rättrådighet, fromt och i tillit till Gud som förser alla med vad de verkligen behöver. Pojken i sagan levde bland ”liljorna i Sharons dal”.
Den enda sanna produktionen är Guds verk, Han som säger i Höga visan, ”Jag är en vildros på Sharons slätt, en lilja i dalen” (2:1).
diakon Göran Fäldt
