Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare

Jesus ger oss rollen att vara tjänande. Tjänandet kan bara vara det ödmjuka ansvarstagandet av ett av Gud givet uppdrag. Som kristna är vi kallade till tjänst, inte till makt.

Den här grundläggande instruktionen, ”att vara de andras tjänare”, hjälper oss att förverkliga budet att ”älska sin nästa som sig själv (Matt 22:37-39). Den är också en hjälp att undvika frestelser till att felaktigt utöva makt. Makt kan definieras som handlingar som går utöver en gräns. Håller man sig innanför gränsen känner man ansvar och gör så gott man förmår mot andra. Går man medvetet utöver en gräns för den egna ödmjuka kallelsen, det man har befogenhet till, utövar man makt. Gränsen är kallelsen till ödmjukhet inför apostlarnas lära. Protomartyren S:t Stefanos förstod uppenbarelsens sanning och dog för den i ödmjukhet.

Makten går alltid över en gräns

Makt leder till egenkärlek och till slut tyranni. Herodes överskred en gräns när han beordrade att alla gossebarn under två år skulle dödas. Han hade inte den rätten att ta deras liv. Det var ett felaktigt utövande av en konungs makt.

Pilatus vägrade att utöva makt när judarna krävde Jesu korsfästelse och Barrabas frigivning. Till slut tvingades han att överskrida gränsen för sina befogenheter och utövade en makt över en människas liv som han inte hade.  Han ville det inte men gav vika för andras makt. Han hade modet att vägra men inte att ge sitt liv.

Om vi följer instruktionen att vara de andras tjänare kan vi inte samtidigt utöva makt över de andra. Denna regel har lika stor betydelse i samhällslivet som i det privata livet. Man kan vänja sig vid makten när man ofta överskrider gränsen för sitt ansvarsområde. Blir man fast i maktutövande tar man avstånd från de andra och betraktar dem som sina tjänare. Det kan kallas social passivisering av människor som har rätt till sin uppfattning och vara trogna Guds och Kyrkans bud. Det är sedan bara en tidsfråga tills en auktoritär diktatur har övertagit allt ledarskap. Vi kan se det i dagens Ryssland och i dagens Kina. Vi måste erkänna det hos oss, i det skamlösa parlamentariska stödet för kvinnans aborträtt som inte beaktar fostrets värdighet och livsrätt. 

Flera sätt att gå över gränser och utöva makt

Det är också ett negativt maktutövande att upplösa väsentliga begrepp och göra dem flytande genom att presentera motsättningar eller att utöka begreppen till att omfatta delvis nya områden. Om man har problem med vissa etiska normer, som värdigheten i det koncipierade embryot eller hjärndöden, kan man ”öppna” samtalet genom att inbjuda till tvärvetenskapliga och interdisciplinära vetenskapliga forskningsresultat ”på hög nivå” och därmed skjuta grundläggande argument åt sidan tills vidare.  

Den falska beundran

Man kan vilja distansera sig från normer som läroämbetet lagt fram som bindande undervisning i Kyrkan genom att tala positivt om påven S:t Paulus VI som person och säga sig stå ”helt bakom S:t Johannes Paulus II” men inte ansluta sig till deras undervisning i detalj. När det gäller aborterna och polariseringen bland katolska teologer och präster och lekmän kommer man ifrån de exakta formuleringarna, som är bindande, genom att inbjuda till nya ”samtal” som, ur till exempel det levande fostrets synvinkel, är förlorad tid. Medan samtalet pågår utförs i alla fall aborterna eftersom man vill mena att ”samtalen” kommer att ge nya läromässiga argument för att i vissa fall göra aborten till en ”moralisk plikt”. De som ger sådana råd eller legitimerar mord i skydd av ”pågående samtal” , begår en större synd än den olyckliga modern som pressats till abortbeslut och gripits av panik. Ju högre upp i hierarkin relativism och kompromiss förekommer, ju allvarligare är det för Kyrkans enhet.

Den påvliga livsakademin har publicerat texter i Theological Ethics of Life: Scripture, Tradition, Practical Challenges, LEV (italienska, 2022) som trots värdefulla analyser sammantaget andas omformuleringar av hela  sexualmoralen, från Humanae vitae till Donum vitae; akademin har också nyligen bland sina ledamöter tillsatt högt kvalificerade katolska lekmän som i sin verksamhet gett tydligt stöd för kvinnans aborträtt på enkel begäran. Varför är sådana personer utnämnda till en teologisk påvlig akademi?

Att sådana artiklar skrivs och ges ut är kanske att beklaga men måste finnas till hands inom ramen för det fria tankeutbytet. Vad som kan ifrågasättas är att de, okommenterat, ges ut av en akademi grundad av S:t Johannes Paulus II och som ska stå för Kyrkans obrutna lära. Att akademin senare ombildats under samma namn men med nya riktlinjer under Vatikanens ”moderna” logotype är en skandal, eftersom akademin ger sig ut för att vara katolskt representativ men som upplöser själva begreppet katolsk.

Alla kan nu fråga sig om det faktiskt handlar om ett moralteologiskt paradigmskifte i Kyrkan. Det har hävdats av många. Man går i förväg och banar väg för ”det nya”. Tror man så är man vilseledd och manipulerad. Krisen är ett faktum eftersom biskopar och kardinaler står mot varandra med olika värderingar.

Likaså, när det gäller frågan om kyrklig välsignelse av samkönade pars liv tillsammans, vill vissa biskopar hänvisa till en ”inkluderande” teologi som man menar har sin källa i evangeliets ”kärleksbud”. Det är ren falskhet. Vi måste alltså varna för falska profeter i Kyrkan.

När man framhåller den katolska enheten i den apostoliska kyrkan, enligt bland andra S:t Cyprianus, hänvisar andra till den inkluderande ”mångfalden” och undergräver den sanna ekumenikens gåva och mening. Också det är falskhet. I protestantismen är alla ledare kyrkolärare och bejakar mångfalden i tron och moralen. Det är den logiska utvecklingen efter det lutherska paradigmet och ingen kan förneka att det förhåller sig så. Nu är vår katolska kyrka också i farozonen, som den tyska katolska synodala vägen är bevis för. Den vägen respekterar ”demokratiskt” fattade beslut mer än Skriften och Traditionen. De menar sig bidra till svaren på tidens nya andliga behov och ger sig inte. Det är bara det petrinska ämbetet instiftat av Kristus som kan bevara den apostoliska enheten.

Det är så man ”skapar” utrymme för en mer ”flytande” tolkning av tidigare noggrant definierade begrepp. Från detta tillstånd av ”att inte äga den fulla sanningen men söka den” till samvetets subjektiva resonemang och beslut, blöder Kristi kropp nya öppna sår som man inte längre betraktar som sår utan som resultatet av interdisciplinär teologisk forskning. Visst finns det utveckling av katolsk lära, men det är inte av godo om sådan utveckling bryter ner och korrumperar sanningen.  

Den förlorade tiden

Med den självpåtagna auktoriteten kan nytt ledarskap bara vara till moralisk skada och – när det gäller aborterna – överge fostret och utlämna det åt dödligt våld. Att öppna för nya etiska samtal ”på hög nivå” låter fint och upphöjt över det katolska samvetet men är – ur fostrets synvinkel – förlorad tid. Det hinner dö under pågående samtal.

Maria, Kyrkans Moder, S:t Josef, Kyrkans skyddspatron, be för oss alla!

I allt detta moraliska mörker som präglar samtiden finns ändå alltid ödmjukhetens seger genom Guds Moder Maria. ”Genom hennes obefläckade hjärta” kan vi segra över all ond bråd död och all falskhet. Det är hennes förening med Faderns Son som är vårt hopp. Det är budskapet från himlen i Fatima som ger styrkan att aldrig ge upp den goda kampen.

                                                                                                                            diakon Göran Fäldt