Den katolska självkänslan – hur farlig är den?

Den katolska självkänslan – hur farlig är den?

Vi firar fortfarande Påsk – den katolska trons största mysterium som enar oss i Kyrkans gemenskap. Vi får dessa underbara erfarenheter av vad det är att vara människa. Även om vårt språk, vår uppfostran och våra traditioner är variationer på samma tema som inte skiljer oss åt, så är det ändå så att vi ibland inte riktigt förstår varandras sätt att tänka, be och bedöma.

 Trots detta finns en enhet som kommer av den etniska och språkliga grupperingens upplösning i Kristus som är den nya mänskligheten. Vi är varken jude, grek, slav, asiat, latinare eller europé, man eller kvinna, vi är alla ett i Kristus genom Påskens mysterium. Vi är ett i livets seger över döden i Faderns älskade Son som blivit en av oss. Han har förvandlat dödens och lidandets trä till livets blomstrande och fruktbärande träd. Därför bär vi ett litet kors närmast hjärtat, därför lyssnar vi till Gud som talar personligt till oss.

Hur kommer det sig då att så många som har den katolska tron undviker de gemensamma mötena med Kristus i det eukaristiska firandet varje söndag? Hur kommer det sig att många upplever den kristna gemenskapen som svag i jämförelse med förr, när nästan alla ”gick i Kyrkan”?

Varför måste sådana iakttagelser påverka den katolska självkänslan så att man håller sig borta från Kyrkan, som är Kristi kropp? Det var lättare förr, menar många som håller sig på avstånd från Kyrkan. Varför bedömer så många katoliker det dagliga praktiserandet av tron som en kultursak eller en tradition som kan vara annorlunda på olika håll i världen?

I det ena landet bildar man familj först efter bröllopet och i det andra börjar man leva ihop för att pröva livet tillsammans före bröllopet. Man säger det: det är olika tradition.

Men man erkänner inte att den rätta traditionen är Kyrkans lära och att den felaktiga traditionen är ett världsligt sätt att leva. Många som har sin katolska självkänsla kan engagera sig ibland: åka på en vallfärd och passa på att vara turist, anmäla sig till en andlig reträtt, höra ett föredrag i Kyrkan om bönen, men ändå inte praktisera dagligen, ändå inte komma till den gemensamma mässan på söndagen. Varför ”privatisera” sin katolska självkänsla?

Vad betyder det när Kyrkan säger: dessa saker som vi förväntas göra och stå för som katoliker är Guds bud. Guds bud kan ingen upphäva eller förneka. Guds bud är lag. Men om kristna i samhället går mindre och mindre i Kyrkan tror man att Guds bud inte längre är lag, utan ett andligt ideal, en vacker personlig fromhetsövning. Varför ser man inte den stora faran med sådana individualistiska slutsatser? Är det därför att Kyrkan själv inte vågar säga att Guds bud är Guds bud och måste efterlevas. Är Kyrkan Guds profet eller inte? Är inte profeten Elias en prototyp för Kyrkan?

Profeten S:t Elias
Profeten S:t Elias

 

Varför kan man inte avslöja sig själv och sina okristna slutsatser?

Vi firar fortfarande Påsk, Herrens Uppståndelse från de döda som föregriper vår egen uppståndelse på den Yttersta dagen, den allmänna domens dag. Varför tar så många kristna risken att hålla sig på avstånd från Kyrkan på grund av människors svagheter och synder? Kan vi ta avstånd från oss själva? Vill vi att andra ska ta avstånd från oss?  

Det borde vara en hederssak för alla att följa Guds bud och be om förlåtelse om vi bryter mot Guds klara och tydliga bud. Kristus har gjort alla till bröder och systrar därför att vi skapade som människor och lika varandra i alla våra personliga egenskaper. Påsken firar vår enhet som människor och vår kallelse till gemenskap med Gud den treenige och barmhärtige. Kyrkan har Sanningen. Vem annars skulle kunna ha den befriande Sanningen? När alla vacklade inför Jesu ord och undervisning och inte tålde hans tal, vände sig människor från Honom. Jesus vände sig till lärjungarna och frågade dem om också de vill gå sin väg och tillbe sina avgudar. Men Petrus bekände: ”Till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets Ord!”

Kyrkan måste vara klar och tydlig i sin förkunnelse och se till hela det mänskliga livets olika valsituationer. Kyrkan kan inte var platsen för pietistisk fromhet som ersätter läran och moralen.

Påven måste vara klar och tydlig. Alla måste främja enheten i Kristus!

                                                                                                   diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.