Den individuella formationens begränsningar och den ordensbaserade formationens gemenskapskrav

Vilka synpunkter kan vi ha på gemenskapen i kyrkan och närmare bestämt i församlingarna? Synoden kommer förmodligen att handla om kyrkan själv och hennes framtida organisation och om auktoriteteten. Den kommer inte att fokusera på sakramentsfrågorna, läran och moralen, har synodens generalsekreterare, kardinal Mario Grech, sagt.

Påve Franciskus har upprepade gånger betonat att synoden inte är ett parlament (som i så fall skulle ha världsliga förebilder). Det betyder sannolikt att frågor om vigningens sakrament, välsignelseakter för samkönade, den mänskliga sexualitetens moral och till exempel embryoforskning inte tas upp.

Om Kyrkan inte är ett parlament, vad är hon då?

Hon är egentligen allt som har med livet att göra. Förr brukade man säga att man levde i Kyrkan ”från vaggan till graven”. Livets hela mening var Kyrkan. Det tycker jag är vad man måste återupptäcka. Kyrkan är fortfarande som Noas ark i världen, hon är templet där vi får tacka Gud och tillbe Gud.

Men vad förmedlar hon egentligen och hur uppstår hennes vittnesbörd? Som svar på det intresserar jag mig för min del för vad man i Kyrkan menar med ”formation”. Här kan man hämta många bilder från Bibeln och evangelierna. ”Jag är vinstocken, ni är grenarna”, säger vår Herre (Joh 15:5). Den första – och viktigaste – formationen är alltså att som personer och som församlingar växa ut på den gemensamma stammen, Kristus, och bära frukt genom kraften och livet som strömmar genom stammen. Kristus bygger upp sin kyrka genom kärleken och grenarna – vi de troende döpta – kan bara formas av Hans kärlek som alltid bär frukt. Något annat utifrån kan inte bära den verkliga frukten. Därför säger aposteln: ”Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap med Anden, lev då i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag” (Fil 2:1,2).  Denna enighet i tankarna och gärningarna är hela tiden målet för dem som lever i ordensgemenskap som Kyrkan godkänt och välsignat. Det är identitetsskapande.

Formationen – likheter och olikheter.

Vi kan upptäcka olikheterna mellan lekmännens individuella formation och ordensgemenskapernas gemenskapsformation. I det första fallet väljer lekmannen själv sin formation och lever efter den i olika former av fromhet. I det andra fallet viger sig den döpte troende till ett utformat regelverk eller ett livsprogram kring en grundares inspiration och trohet mot en av Kyrkan godkänd levnadsregel. De personliga nådegåvorna bidrar till annan sorts överlåtelse i vilken Kristi kärlek tar ny ”form”.

Det finns också en annan betydande skillnad mellan prästerskapet, ordensfolket och lekmännen och det gäller egendom och inkomster. För det klerikala ståndet gäller att biskopen som stiftsledare och församlingsmedlemmar svarar för prästerskapets uppehälle och kostnader i tjänsten. Stiften och ordnarna ansvarar för prästers och ordenspersoners vardagsbehov som emeriti. Inte alla katolska stift har kyrkoskattsinkomst genom staten, som i Sverige. Ständiga diakoner har en särskild ställning eftersom de haft lön för sina civila tjänster och har pensionsavtal. Vissa ständiga diakoner kan vara församlingsanställda och då är deras tid som emeriti jämställd med prästerskapet. Lekmännen i stort har både egendom och privata inkomster. De kan frivilligt bidra till församlingarna och kyrkorna men kan inte äga delar av kyrkor eller församlingslokaler. Om en församlingsledning beslutar att i mindre omfattning ”arvodera” lekmän för deras insatser, och därmed sätter exempel för framtiden, begår man ett allvarligt misstag som skadar den första ”formationen” som lekmännen eftertraktat, eftersom ”de får sin världsliga lön”, den som Gud vill ge sina trogna i himlen. ”Lön” eller ”arvode” bör alltså inte förekomma.

Sedan katolsk medeltid i Norden har stiften med biskop eller ärkebiskop alltid följt bestämmelserna i den kanoniska lagen. Pengar och egendomar ska vara destinerade till specifika ändamål som tjänar Kyrkans av Herren givna missionsuppdrag.

De materiella förhållandena för prästerskapet och lekmännen är alltså olika vilket också på olika sätt inverkar på ”formationen” utöver den andliga formationen.

Vi borde aldrig glömma hur mycket ordensgemenskaperna betyder i Kyrkan och för Kyrkan. En hängiven kristen i Svenska kyrkan, och en god vän, har en gång sagt till mig: ”Vad vi behöver hos oss och som vi ser är så betydelsefullt hos er, är ordenslivet. Det saknar vi! Det önskar vi att vi hade!”

I församlingarna betyder skillnaden mycket. Alla församlingar som har, eller har haft, erfarenhet av ordenssystrar eller bröder i församlingen vet att deras formation är starkare och mer uppbyggande än den individuella, personligt valda formationen. Genom att också bedriva sjukhus och skolor har ordensformationen gett förebilder till samhällets grundverksamhet och inspirerat ett stort antal kristna till kärlekens tjänst bland medmänniskorna.

Lekmannakyrkan - finns den?

En lekmannastyrd församling är inte samma slags församling som en församling som i hela sin verksamhet betjänas systrar eller bröder med ett gemensamt livsprogram. Allt beror på formationen, om den finns och hur den kommer till. Kallelserna till präst och ordensliv varierar också i hela Kyrkan. Systrar och bröder som tidigare betytt allt för församlingens tillväxt och utveckling blir nu av olika skäl färre och de döpta talar mer och mer om lekmännen som församlingsbyggare.

Är det inte också vad Kyrkan vill, enligt Konciliet? Många katoliker i USA tycker att kyrkan ska se den episkopala kyrkan som modell med gifta pastorer och engagerade lekmän. I protestantiska länder tycker många att man ska bli mer lik de frikyrkliga församlingarna där lekmännen delar på alla uppgifter. En definition av evangeliska kristna, och bland dem de pentekostala, är just att deras formation är individuell och personlig.

I USA säger man att ett stort antal katoliker lämnar Kyrkan på grund av oklarheten i läran och traditionen i den senare tiden. Vad som då ses som en framtidsmöjlighet för de kristnas dagliga gemenskap är lekmännen. Är det verkligen en lösning? Att lämna Kyrkan för något annat? Nej, det är ett stort misstag.

Synodens prioriterade diskussionsområden.

Om synoden kommer att handla om ”kyrkoläran”, snarare än om sakramenten och läran, kanske det är en sådan ”struktur” med lekmännen som arbetas fram och får godkännande, kanske till och med av påven?

Det är i ett sådant viktigt vägskäl för Kyrkan som ”formationen” blir en avgörande fråga. Den individuella, personligt präglade ”formationen” är i princip hela tiden en fritt vald formation som inte är i detalj gemensam med någon annan. Ordenspersonerna däremot, de gudsvigda, har en gemensam formation som förmedlar ett gemensamt värde och som är mer självuppoffrande än den individuellt valda formationen. Det blir avgörande för församlingarnas vittnesbörd och framtid. De gudsvigda överlåter hela livet, lekmännen sin fritid. Det är en stor skillnad. Det gäller inte minst ”myndighetsutövandet” i det vardagliga kyrkolivet.

Ämbetskyrkan – finns den?

Man kan alltså aldrig missta sig på det stora värdet av ordnarnas och ordenspersonernas andliga formation. De avstår från äktenskapets goda för att viga sig på heltid, dag som natt, morgon som kväll, för Gud och Kyrkan. På något sätt står de närmare Kyrkans Herre och grundare, Jesus Kristus.

Alla kan förstå vilken skillnad det är för gemenskapen om det finns präster som är i full förening med Kristus genom den apostoliska enheten och celibatet, som de har gemensamt med Kristus, och frikyrkoförsamlingen med gifta, andligt begåvade pastorer som är valda och ”samfundsordinerade” men inte apostoliska och inte katolska. Det är alltid en skillnad i formationen.

Under tiden synoden nu ska arbeta under två stora sammankomster, 2023 och 2024, tycker jag att det angelägnaste ämnet är just frågan om ”formationen”. Den individuella formationen måste förstås som begränsad i gemenskapsperspektivet och ordensgemenskapernas formation som mer krävande men också mer långsiktigt fruktbärande. Ordnarna bygger upp Kyrkan inifrån på ett sätt som lekmännen inte kan.

”Huskyrkorna” i kyrkan – finns de?

Lekmännen, gifta eller ogifta, är gudsvigda på sitt sätt, genom konfirmationen. Deras kallelse är framför allt att vara levande vittnesbörd i det omgivande samhället och vara ”huskyrkor” i sina familjer. De kommer till Kyrkans gemenskap för att hämta kraft att bära frukt i världen som ännu inte känner Gud. De kommer, därför att prästerna har sått trons frön i deras hjärtan och styrkt dem med sin undervisning. S:ta Teresa av Jesus lär att det verkligt viktiga i all mission är att så kärlekens frö.

Den stora frukten av det lilla fröet är förkunnelsen av Kristi liv, lidande, död och uppståndelse som det glada budskapet om försoningen med Gud efter avfallet i olydnad och synd. Adam och Eva måste vi förstå som våra urföräldrar. Deras moraliska oskuld förvandlades till moralisk skuld. Vi är arvtagare till båda. Därför behöver vi ”formationen”. I Kyrkan, konkret, ska vi alla formas, men på olika sätt.

Under Familjesynoden 2014 - 2015 i Rom talade man mycket om ”huskyrkorna” där den kristna familjen står i centrum. Vad som alltså måste höra till ”formationen” är det äktenskapliga livet med föräldrarnas kärlek och ansvar för sina barn. Det måste ha en framskjuten plats i synodens arbete. S:t Ignatius av Antiokia skrev om detta (Kyrkan i Smyrna, 8): ”Låt gemenskapen samlas där biskopen är, för där Jesus är, där är också den katolska kyrkan”.

Vi ser alltså ett stort och starkt samband mellan ”huskyrkorna” och biskopen, han som är uttrycket för den apostoliska gemenskapen i Kyrkan. Det betyder att ett svar på hur ”formationen” förverkligas finns både i de kristna familjerna som lever i äktenskapets sakrament genom samtycke och frihet och i ordensgemenskaperna.

Synodaliteten – vad är det?

Hur detta andliga förbund ska kunna utvecklas genom Andens inflytande måste vara böneämne för oss alla det närmaste ”synodala” året i den katolska kyrkan. Det är ett måste i hela världen. Låt oss försöka uppskatta ”formationens” stora betydelse och så förverkliga vår kallelse.

Det finns alltid en väg för Kyrkan. Det är trons och kärlekens väg. Eller som påve Franciskus sagt under avslutningen av Världsfamiljemötet 2015: ”Kärleken visar sig i det lilla, i den enkla vardagliga uppmärksamheten som ger hemkänslan. Tron växer när den är levande och formas av kärleken”. Då har jag för min personliga del kommit till en slutsats i min kallelse som gift ständig diakon i den Katolska kyrkan: Formationen själva huvudsaken!

diakon Göran Fäldt