Den individualistiska liturgin – rötter och mening

Den individualistiska liturgin – rötter och mening

”Om vi jämför denna position med den katolska tron förstår vi att hela Luthers tanke är ett utflöde av att ha övergivit den kyrkliga institutionen. Tron på en katolsk doktrin är en anslutning till Kyrkan som ett frälsningens medel”, säger Pierre Menant i intervjun om förhållande mellan institutionernas sammanhållande regler och de individuella ”rättigheterna”.  

Frågeställningen för oss tillbaka till en historiebeskrivning av vad som präglat kristendomen i Sverige under det senaste århundradet. Är man som jag född 1939 kring krigsutbrottet och uppvuxen i en statskyrklig Stockholmsmiljö med protestantiska lärare i realskola och läroverk och upptagen i Kyrkans fulla gemenskap 1968 under det kaos som följde på Andra Vatikankonciliet, är man vittne till just fragmentiseringen av institutionen statskyrkan och förnyelseprocessen i den Katolska kyrkan, visserligen bara i dess lokala minoritetsställning i det tidigare helt tillslutna lutherska Sverige, men ändå ett kanoniskt upprättat katolskt stift under Rom och den Heliga Stolen.   

Hur var det egentligen att vara kristen ung människa under denna tid i mitten av 1900-talet? Vad innebar konversionen till Katolska kyrkan som svensk, som lärare, som gift och senare som en av stiftets första ständiga diakoner (diakonvigd 1982)? Vilken betydelse fick det att få komma till en växande invandrarförsamling i Jönköping och i den möta många olika präster från olika länder som moderna missionärer i en typisk diaspora. Vad har det inte betytt att få dela gemenskapen med så många troende från andra katolska länder och kulturer?

Hur kommer framtiden se ut för denna intensivt växande katolska trosgemenskap?

Till den första frågan, ett försök till svar! Man var mer lojal undersåte än engagerad kristen i statskyrkan som teologiskt stod på den lutherska lärans grund. Statskyrkan spelade en roll som nationell institution med fast regelverk och välutbildat prästerskap med statlig lön.  

Den frikyrkliga rörelsen bröt med regelverket för att församlingsmedlemmarna skulle förverkliga en mer personlig tro. Den nationella enheten, den som grundlades efter brytningen med moderkyrkan 1527 och senare, gick egentligen förlorad.  

Det uppstod brytningar och spänningar genom tolkningen av den Heliga Skrift men det tolererades motvilligt av statskyrkan. Den öppna men mindre klerikala församlingsupplevelsen fick ändå ett ganska stort antal kristna att söka sig tillbaka till en reglerad liturgis utformning av gudstjänsterna, ofta, till och med, med vissa katolska inslag som korstecken och processioner med krucifix, så småningom också med utdelning av aska på Askonsdagen och deltagande i korsvägsandakter även om de alltid upplevdes som lite främmande och ifrågasattes.

Många lekmän i frikyrkorna ville bli präster i den gamla statskyrkan som sedan 1958 med stort motstånd infört prästämbete för kallade kvinnor. När kvinnor fortfarande kunde vägras vigning upplevdes det som gravt kränkande av kvinnan som till exempel i fallet Anna Rydstedt, en av svensk litteraturs betydande moderna poeter. Hennes sorg kom till uttryck i dikterna.

Undantagsvis och med allmänhetens klara ogillande konverterade präster i statskyrkan till den Katolska kyrkan och lekmän med samma förståelse av vad som är Kyrkan följde efter dem och blev sedan ofta nationellt osynliggjorda. De ”fanns” plötsligt inte!

När den katolske prästen säger att han som ordensman eller stiftspräst följer sina åligganden enligt gällande regler i lydnad under biskop eller under biskop och ordensledning i förening, är han på i själva verket på helighetens väg och hans trohet är en anslutning till Kyrkan som av Kristus instiftad institution (”På dig ska jag bygga min kyrka, du är Petrus, Klippan,” Matteus 16:18) och en stark motsats till den individuella rättigheten som han, eller ordenssystrar med löften, i andra avseende kan ge legitimt uttryck för.

Kyrkan som institution – grundad av Kristus och ledd av den Helige Ande – är förmedlare mellan Gud och människan. Därför är Kyrkan hela tiden av största betydelse och står i centrum för de katolsk kristnas vardagsliv. Annat är det i den lutherska traditionen: människans ska stå ensam inför Gud och redan tro sig vara frälst genom att Kristus påtagit sig alla synder. Därför spelar det inte någon verklig roll i dessa evangeliska gemenskaper om man går i Kyrkan eller inte. Kyrkan har ett symbolvärde som hör till den ”svenska kulturen”. Men den är inte ”mediator”. Prästerna är mer av Ordets förkunnare än sakramentens förvaltare. Predikan betyder mer än mässans ordinarium. I den katolska mässan är predikan en underordnad del av det eukaristiska mysteriet, inte huvudsaken.  

Alla ”ekumeniska” samtal eller möten slutar logiskt nog alltid i en något slags respektfullt erkännande av olikheter men från protestantisk sida ingen förståelse för att splittringen mellan kristna är synd. Individualismen som kyrkligt fundament är den moderna ”ramen” som accepterar en gränslös mångfald. I den gamla statskyrkan ser man det i förekomsten av skapande liturgi utformad av församlingsmedlemmarna.  En sådan frihet kan aldrig vara en universell, allmänkyrklig, norm!

Man går den individualistiska frihetens väg och behöver inte institutionen Kyrkan för sin frälsning. Den danska filosofen och kristne Sören Kirkegaard är ett lysande exempel på en radikaliserad individualistisk kristen trosutövning. Han har gett upphov till en ”kristen existensialism” utanför Kyrkan. För honom är ångesten något gott eftersom den tvingar människan att ”kasta sig i Kristi armar”. Hos oss i Sverige fick ångestbegreppet stor betydelse, som kan framgå av diktaren Pär Lagerkvists ofta citerade dikt ”Ångest är min arvedel” i diktsamlingen ”Ångest” (1916). Individualismens ångest går sedan som en röd tråd i den svenska litteraturen, i drama och i film, till och med ateistisk och nihilistisk.

Men i Kyrkan är varje ord i missalet, varje prästerlig liturgisk gest reglerad för enhetens och frälsningens skull. Varje gest i lydnad är en anslutning till Kristi kyrka. Ingenting läggs till, ingenting tas bort. Men utanför missalet? Vad ska man säga om en biskop i en basilika eller katedral låter hänga upp banér i pridefestivalernas färger i megaformat? Vad ska man säga om en kyrkoherde byter ut orgeln mot en rytmsektion med jazziga inslag? Har man ändrat eller tillfört något med ord?

Nej, men ett visst budskap är det meningen att det ska vara. Är det legitimt att göra det inom ramen för liturgin? Vem har kompetensen att avgöra det? Vad det i alla fall ser ut som är en eftergift till de individuella rättigheterna! Det betyder i grund och botten att samhället än mer går individualismens ärenden om också Kyrkan gör det! Men det är fel väg! Det är Gud som styr samhället med sina lagar och genom Kyrkan som institution, som Klippa. Individualismen är ett högmod och inleder till synd,

På samma sätt är tron på Kyrkans alla doktriner en anslutning till Kristi kyrka som instiftad institution som den individuella rättigheten inte kan ta över eller förändra. Därför behövs påveämbetet, troskongregationen, koncilierna, katekesen och den kanoniska lagen. Allt tjänar den sammanhållande enheten i tron och moralen som är evangeliets budskap från Gud. Läs gärna intervjun med Pierre Manent!

                                                                                               diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.