De äldsta människorna – är de också våra bröder och systrar?

När Påsken närmar sig och vi traditionellt firar Jesu Uppståndelse och tänker på Kristi Andra ankomst och den Yttersta Dagen, inser vi snart att människosläktet är mycket äldre än vi vanligen tror. Trots alla luckor i våra kunskaper och trots mängden av biologiska utvecklingsteorier kan vi ändå ställa oss frågan: Är de också våra bröder och systrar?

De kan inte höra till ”dem som halshuggits för Jesu vittnesbörd och Guds ord” (Uppenbarelseboken 20: 4), men kanske till de andra ”som inte fick liv förrän de tusen åren hade gått” (20: 5).

Skall de uppstå som vi vid Kristi andra ankomst, på den Yttersta Dagen? Är de på vår sida vid den slutliga och definitiva domen? Efter den finns bara himmel och helvete. Fanns hos dem, som hos oss, samvetet som lär oss vad som är gott och vad som är ont och som vi måste undvika?

Är vi lika varandra som människor utmed tidslinjerna i historien?

Hur kom människan till? Vad skiljer henne från de andra levande varelserna på jorden? När i utvecklingen uppstår den mänskliga medvetenheten om livet och livet efter döden? Så snart varelsen är människa är hon inbegripen i Guds skapelseplan – skapad lik Gud för att bli lik Gud men skapad och upphöjd. Men när sker det – och hur? Hur blir hon en varelse med själsegenskaper som vi känner igen hos oss själva. Ingen naturvetenskap kan upplysa oss om tiden i utvecklingen av livet på jorden då Gud med sin närvaro i fortplantningen skapar den mänskliga själen, mannens och kvinnans själ. Dessa själar är inte identiska utan orienterade efter den könsliga bestämmelsen samtidigt som den gudomliga avbilden är densamma och gemensam för båda, menar teologen Louis Bouyer.

Ingen eskatologi, som tar intryck av den Heliga Skrift, kan heller säga oss när hela människosläktet uppstår på den sista dagen och får sin plats i den Nya Skapelsen i Faderns Son, vår Herre Jesus Kristus. Tron ger oss en kunskap som mänsklig klokhet inte har: vi är kallade till köttets uppståndelse och det eviga livet. Katekesen säger om detta slutliga tillstånd: ”Då kan denna frälsningsplan, fullbordad i Kristus, den ”förstfödde” och huvudet för den nya skapelsen, ta gestalt i mänskligheten genom Anden som har blivit utgjuten över den: Kyrkan, de heligas gemenskap, kroppens uppståndelse och det eviga livet” (KKK 686). Finns inte tron på Kristus som den i vilken vi skapats och finns till, finns inte heller grunden för respekten för livet och människan som heliga. Det naturliga förnuftet står inför en osynlig gräns det inte kan övervinna självt.

Det är en spännande fråga: är hela mänskligheten – kanske en miljon år gammal räknat med de tidigaste, identifierade, arterna – våra sanna bröder och systrar? Det borde de ju vara, eftersom allt är skapat genom Faderns Son, vår Herre Jesus Kristus. Då måste de också på den Yttersta Dagen, Den definitiva domens dag, vara räddade med oss eller gå förlorade med oss – alltefter våra gärningar. Den historiska avstånden kan då inte ha betydelse, bara det faktum att vi alla är skapade efter Skaparens plan och som en avbild av Honom. Vi är alla människor med förnuft och människor vars frihet ger ett personligt ansvar för livet.  I oss har alltså de fossilt kända arterna av vårt släkte sina äkta bröder och systrar.

Fenomenet människan – vad är hennes öde?

Ur Uppenbarelseboken: Livets bok öppnas (20: 11-15)

Ett svar är oss givet i Guds Ord: ”Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön”.

         Guds Ord i Skriften säger mer än vi kan föreställa oss och förstå, men de är Sanningen. Sanningen är alltid ett mysterium som avslöjas i steg för oss i takt med den gudomliga nådens verkningar i vårt mänskliga förstånd och i vår själ. Vi har befriats från Adams och Evas synd genom dopet i Faderns och Sonens och den Helige Ande. Vi befinner oss sedan dess hela tiden på en andlig resa till Gud.

De första funna fossilerna av människor i världen

Den art vi själva tillhör sedan mer än 30 000 år. Ett av många fossila fynd är kraniet av Cro Magnon människan. Upptäckt under vägarbete i sydvästra Frankrike 1886 (se bild ovan).

Vad sker vid Kristi andra ankomst?

Det som sker är en dom. En dom som är barmhärtig därför att den är rättvis. Påskens firande är firandet av Jesu Kristi lidande, död på korset och uppståndelsen från den fysiska döden. Hans Uppståndelse är också allas uppståndelse till den Yttersta domen vid Hans andra ankomst i härlighet.  Vi är alla individer, personer, men också art, släkte, familj och levande varelser som Gud velat för sin egen del och bekräftat genom sin gudomliga vilja och plan.  

Vad som än sker den dagen är början till en ny skapelse som vi är kallade till: ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord”, skrev aposteln Johannes i Uppenbarelseboken (21:1). Men hur blir det då för alla de allra minsta av Jesu bröder och systrar som inte fick leva hela sitt liv utan berövades det av sjukdom, missbildningar eller dödande? Vi kan inte veta det, eller kan vi? Men skulle Gud lämna dem i dödsriket? Det kan vi inte tro. Vi behöver inte göra oss skyldiga till spekulation eller önsketänkande, vi behöver bara tro.

Vi kan tro att Gud låter dem växa vidare till full mänsklig mognad efter den allmänna uppståndelsen. Han låter dem komma till nytt liv som sina egna avbilder, lika älskade som alla som kommer till genom Hans vilja och makt. Här i världen upplevde de aldrig inte sina föräldrars kärlek men i den Nya Skapelsen skall ingenting saknas dem: De har Gud som sin Fader och Guds Moder Maria som sin mor.

”Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man” (Uppenbarelseboken 21:2). Gud har förberett denna heliga stad för oss sina älskade barn. Där tar vi emot det eviga livets gåva och lycka!

Christus vincit,

 Christus regnat,

Christus, Christus imperat!

                                                                                                          Diakon Göran Fäldt