Cor Unum eller konsensus?
Konsensus låter bra, men är det en bra beslutsmetod? Som den tillämpas medför den egentligen en slags tystnadens kultur: den som har en mot övriga en avvikande uppfattning väljer ofta att avstå från att yttra sig. Bättre är att acceptera vad man uppfattar vara majoritetens inställning. Om konsensus saknas, sker ingenting. Frågan faller.
Med vad är det som säger att man måste välja konsensusmodellen? Svenska Missionsrådet har nu problem med sitt stöd för aborter i delar av världen där möjligheterna är begränsade eller inga alls. Om man hävdar att kvinnans rätt till abort hör till SMR:s värdegrund, förväntas ledamöterna komma överens i en gemensam överenskommelse, konsensus. De måste omfatta rådets värdegrund. Det är krav för medlemskap i styrelsen. Men man glömmer den moraliska frågan. Är abort rätt?
Det finns ett annat sätt att förverkliga karitativt arbete i kyrkan. Det påvliga rådet Cor Unum inrättades 1971 av S:t Paulus VI för att ”stödja den kyrkliga hjälpverksamheten med ett hjärta som slår i takt med Kristi hjärta. Kristus har medlidande med de många hungrande människorna och vill nå dem också i deras andliga hunger”, säger stiftelseurkunden.
Behövs det en konsensusmetod för att efterleva allmänna, mänskliga och kristna värderingar som ger det ofödda livet rätt att födas och tas emot med kärlek, även om barnet inte var ”planerat”? Hur klarar konsensusmetoden av aborter av barn med förmodade genetiska avvikelser? Kan det finnas konsensus i frågan om kvinnans företräde framför barnet ur principen om människors lika värde?
Cor Unum som påvligt råd är naturligtvis en uppmaning till alla lokalkyrkor och karitativa organisationer att försöka omsätta detta Kristi medlidande i praktisk gärning. Inför livets stora gåva kan vi bara vara ett hjärta och en själ, enade i respekt och omtanke om både barn och moder. Är vi svaga i vår tro eller oklara i vad vi egentligen tycker och tänker, har vi alla möjligheten i varje mässa där Kristus stämmer möte med oss, och där hämta kraft och inspiration till arbete för våra medmänniskor när och fjärran. Cor Unum kan inte göra skillnad på människor. Det finns inte sådana krav på dem som valts till ledningsgruppen.
Vi ber dagligen den helige Ande att göra oss till en själ och ett hjärta i Kristus, alltså med samma ideal som präglade de första kommuniteterna i Kyrkans historia, som till exempel Augustinerna. Denna anda av enhet i gemenskap präglar både augustiner och andra ordnar som lever en kallelse som bara blir klarare och klarare genom livsgemenskap och yttre mission. Förkunnelsen av evangeliet i det konkreta och vardagliga omvandlar troende till lärjungar.
Historiskt har Viktorinerna i Paris på 1100-talet gett ett stort och ännu levande vittnesbörd om denna enhet i ande och karitativ gärning, med Augustinernas ordensregel som förebild. S:t Viktorskommunitetens karitativa teologi står sig än i dag. Om de lyckades kan vi också lyckas, med Guds nåd och hjälp. Den katolska socialläran är allas förebild och dess rötter går långt tillbaka i Kyrkans erfarenheter.
Vår samtid är komplex och utmanande. Det sekulära samhället bärs inte längre upp av de kristna dygderna och idealen och ser inte alltid visheten i den kristna etiken. Kristendomen betonar människans av Gud givna värdighet mer än den materiella likavärdeprincipen. Utan trons gåva ser man det inte så lätt.
När det kommer till frågan om respekten för människans liv från konceptionen till de sista andetagen blir skillnaderna i människosyn smärtsamt olika i samhället. Det finns många svåra faktorer att ta hänsyn till och väga in. Det öppnar dörren till allvarliga felsteg och slutsatser. Jag tror inte att samhället är rustat för alla etiska problem som framtidens tekniker inom biomedicinen kommer att ställa oss inför. Konsensus metoden kommer att visa sig stå på falsk grund, det vill säga blunda, kringgå och undvika livets grundläggande frågor.
Vi som kristna kan inte bara förorda en klerikal samhällssyn, hur mycket vi än tror på Kyrkans lära och moral, utan måste söka göra vår röst hörd och våra handlingar effektivt medmänskliga på andra sätt.
Men vi måste vara Cor Unum, ett i själ och hjärta med hela Kyrkan, alltså med hela vårt förnuft och hela vår vilja. Vi kan inte överlåta livets mysterium och gåva till grupptyckande eller kompromisser.
Vi kan inte medverka i gärningar och verksamheter som inte ser människans hela värdighet som skapad varelse. Vi måste klart och tydligt anmäla vårt icke deltagande i sådana fall. Är vi Cor Unum kan vi ägna våra bästa krafter åt alla former av nödlidande och har inget behov av det pragmatiska konsensustänkandet.
Samvetet är vår moraliska medvetenhet. Jesu Kristi lidande, död och uppståndelse till liv är andligt och kroppsligt, konkret, inte symboliskt. För oss har det konsekvenser i vårt liv på jorden. Vi kan inte förverkliga andras ”core values”, till exempel Svenska Missionsrådets, om de inte sammanfaller med våra egna och som vi av tro är förpliktade att efterleva.
Konsensus är en metod för beslut och handlande på basis av olika uppfattningar, värderingar och gemenskaper. Konsensus betyder att grupper av människor i samverkan, men utan fullständig enhet, söker en gemensam uppfattning som utgångspunkt. Går den inte att uppnå måste man avstå från beslut och handlande, det vill säga, verksamhetsmålet skjuts på framtiden. Är det oacceptabelt i gruppen att hålla inne, eller skjuta upp, en hjälpverksamhet, söker man en kompromiss. Det är både styrkan och svagheten i konsensustänkandet. De ”känsliga” frågorna lämnas åt sidan i ”tystnadens överenskommelse”.
I en kompromiss måste någon, eller några, uppge en eller flera av sina bärande principer. Vi kan denna höst följa effekterna av både konsensustänkande och kompromissvilja i Sveriges riksdag. Det låsta läge som uppstått efter valet är besvärande i frågan om regeringsutövandet men samtidigt ett tecken på den ärliga övertygelsen i samtliga politiska partier. I den meningen är Riksdagen en sund parlamentarism.
Kristna värderingar kan i vissa sammanhang också vara besvärande ur handlingsperspektivet men också vara uttryck för värderingar och positioner som är omöjliga att förhandla bort. Dit hör varje människas rätt till liv och varje människas förpliktelse enligt gudomlig lag att respektera livet som en absolut norm som gäller alltid och överallt. Abort, eller läkarassisterat självmord, kan alltså aldrig godtas eller passivt stödjas. Skriften är i flera fall vägledande för en rätt attityd:
” Men om du har varnat den rättfärdige för hans gärningar så att han kan upphöra med dem och han ändå inte gör det, skall han dö därför att han syndat, men du har räddat ditt liv (Hesekiel 33:9).” Och Jakobs brev säger i 5:20: ”Då skall ni veta: den som återför en syndare från hans villovägar räddar hans liv undan döden och gör att många synder blir förlåtna”.
Som katoliker kan vi aldrig kompromissa i beslutet om respekten för livet och kan inte rättfärdiga beslut att på olika sätt göra livet omöjligt för någon, eller döda det. Vi kan som katoliker aldrig använda objektivt onda metoder för att uppnå ett annat presumtivt gott.
Samvetet säger oss alltid vad som är ont. Det objektivt onda är förbjudet! Kan vi inte uppnå enhet med andra som inte delar våra kärnvärden (”core values”), måste vi agera själva utan andras medverkan och söka bidra till människors bästa, så som påven S:t Paulus VI avsåg när han grundade sitt råd Cor Unum. Vi måste vara enade i själ och hjärta och engagerade att lyssna till Jesu hjärtas kärlek och barmhärtighet. Den som vilseleder andra bland bröderna och systrarna måste erkänna sina fel. Den som leder rätt är värd tack för det. Den som erkänner sina fel blir förlåten. Den som tar emot förlåtelse visar sig beredd till gottgörelse, uppväger något av det onda och vittnar om den enda vägen att också bekämpa det onda.
Det verkar som om vi inte vet vilket ben vi ska stå på – Cor unum eller konsensus. De verkar svåra att kombinera! Vi måste då till slut ta ställning. Vi kan egentligen bara välja sanningen: Cor Unum, att vara ett hjärta och en själ och inte en splittrad och obestämd själ som vill inta alla positioner.
diakon Göran Fäldt
