Budskapet till Maria

O helga ögonblick!  Hur har jungfrun Maria upplevt ängeln Gabriels bebådelse som utvald människa utan syndens fläckar på sin själ? ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig” (Luk 1:28).

Maria var havande redan genom tron på Messias

Har hon upplevt det som en bekräftelse på tron på Messias’ ankomst till det utvalda folket, den tro hon fått genom profeterna som lästes i synagogorna?  

O häpnadsväckande möte med det övernaturliga!  Kan vi genom Skriftens berättelse få en aning om hur Maria upplevt sin kallelse som både jungfru och moder? ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus” (Luk 1:30-31).

Guds inkarnation är inte föranledd av människans synd

Vem är kvinnan som skulle föda Ordet? Vår egen tro, som vi fått genom dopet, tillåter oss att ana Marias själsliga förberedelse på Messias ankomst enligt Guds löften. Hennes utvaldhet från den första stunden av sin existens förklaras genom undantaget från arvsynden som Fadern beslutat i förutseendet av Kristi Hans Sons försoningsoffer och seger över arvsynden och dess följd den andliga döden.

Hur har hon burit det havandeskap som alla andra kvinnor tidvis måste känna som en tung och krävande börda, och hur han hon fött Jesus som sitt enda barn i ett jungfruligt moderskap? När vi tror och säger att det var ett unikt moderskap måste det vara annorlunda än alla andra moderskap och alla andra födslar!

Eva födde Kain och Abel med smärta

Till Eva, som lät sig luras av Ormen att äta av den förbjudna frukten, har Gud sagt, ”Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn. Din man skall du åtrå och han skall råda över dig” (1 Mos 3:16). Kvinnorna skall föda med smärta!

Kan vi tro det om Maria också, som kvinna? Hon har – som Kyrkan alltid högtidligt kommer att undervisa – aldrig syndat och varit undantagen från arvsynden för sin ”Utvaldhets skull och för sin fullkomliga renhets skull” (Högtiden 8 december). Om ingen annan kvinna, om inget annat havandeskap, kan samma sak sägas. ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig havt någon man” (Luk 1:34). Sanningen är jungfrufödelsen, Guds skapargärning i kärlek.

Vi måste ha rätt att förstå det unika med Marias havandeskap och inse att hon inte kunde ligga under Guds dom över Evas synd, utan att hon fött sitt enda barn, Jesus, utan smärta, utanför domen. Den oskuldsfulla jungfrun kan inte – som varje annan moder – ha varit plågad och illamående under den tid alla kallar ”graviditeten” men som Bibeln kallar havandeskapet.

S:t Josefs beundran

Vi måste ha rätt att också föreställa oss att den helige Josef, Herrens beskyddare, snart lagt märke till det unika undantaget som utspelades i hans hustru Marias hela personlighet. Han måste ha förundrats över henne redan vid deras första möte. Något okänt, stort och hemlighetsfullt beseglat, måste ha synts i hennes ögon som såg på honom med den renaste kärleken. Från Bebådelsen i Nasaret till födandet i Betlehem har den helige mannen förundrats över henne. Har vi inte i tron rätt att vänta oss det? Hans beundran av henne måste ha varit unik bland alla mäns beundran av sina hustrur. Vi frågar som han: Vem var.  Maria? Vem är Maria? 

Vi måste kunna ställa oss frågorna utan att kräva fullständiga och detaljerade krav på svaren. Vi tänker på henne i vår tro som säger oss att hon var utvald av Fadern och Anden och bevarad från arvsynden. Det Fadern säger till Eva om hur hon ska föda sina barn, och därmed hur alla kvinnor ska föda sina barn – i smärta och ibland till och med i ångest för sina liv – kan inte gälla jungfru Maria som kommer att få så många nya namn, Guds Moder, Livets Moder, den nya Eva, alla troendes Moder.

Av alla levande varelsers honor är det bara människan som föder med svåra smärtor

Vi har alltså rätt att föreställa oss hennes havandeskap som stillsamt och lugnt och utan illamående och hennes nedkomst med barnet Jesus som helt utan smärta. Vad annat kunde vi föreställa oss med den tro vi fått och som Kyrkan alltid lär ut?

Vi har stöd i läran om Marias obefläckade avlelse, eller som vi hellre säger för att undvika missförstånd, Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet, som har följt Kyrkan under hela hennes historiska vandring.

Denna uttalade sanning finns bara i sin helhet i den heliga, apostoliska och katolska kyrkan. Den är integrerad i den apostoliska bekännelsen och i enheten med aposteln Petrus och hans efterträdare som Kristi ställföreträdare på jorden i historien.

Ett annat firande av en tradition i Kyrkan är Marias tempelgång som understryker hennes utvaldhet från allra första början av sitt liv. Traditionen firas också i de ortodoxa kyrkorna. Traditionen framhåller Marias utvaldhet redan i unga år före äktenskapet med S:t Josef. Det är en särskild invigning till Gud genom närheten till templet som är den fysiska symbolen för det mänskliga hjärtat som är platsen för den sanna tillbedjan av Guds härlighet. Maria konsekrerades till tjänsten inför den levande Guden, Israels Gud, alla människors sanne Gud. Maria och Josef följde efter födelsen den mosaiska lagen som föreskrev en reningstid efter barnafödandet och ett återinträde i templet. Vi känner den traditionen som högtiden Herrens frambärande i templet, som hade det gamla namnet Kyndelsmässodagen (’kyndel’ betyder ljus man håller i handen).

Skriftens och traditionens Maria

Marie tempelgång påminner om Guds egen helighet och kallelsen och plikten för Hans folk att tillbe och vörda Honom. Gud heliggör också sitt folk som ett tecken på utvaldhet. Han älskar sitt folk som en brudgum älskar sin brud.

Så ser vi att det finns en tydlig linje i firandet av Maria genom tempelgången, hennes utvaldhet och fullkomliga renhet och Herrens frambärande i templet, Kyndelsmässan. Allt sammanhänger med Guds människoblivande (Inkarnationen).

Budskapet till Maria är uppenbarelse. Gud upprättar den fallna skapelsen och gör allting nytt. Därför finns hon med i Bibelns första sidor och visar sig i Bibelns sista bok, Johannes Uppenbarelse, som kvinnan ”klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud” (Upp 12:1).

Det är samma kvinna som bebådelsens jungfru Maria. Kvinnan som en gång skapades av Adams kött och blod (1 Mos 2:21-22) är Frälsarens moder, utvald och bestämd att vara Guds Moder i Hans mänskliga gestalt och natur. ”Och hon födde sitt barn, en son som skall valla alla folk med en stav av järn. Hennes barn rycktes upp till Gud och hans tron, och kvinnan flydde ut i öknen, där Gud har berett henne en tillflykt, så att hon skall bli livnärd i tolvhundrasextio dagar” (Upp 12:5-6).

Kvinnan är alltså först och sist i den Heliga Skrift. Sedan hennes gudomlige Son under sitt lidande på korset upprättat förbundet mellan henne och hela mänskligheten fortsätter hon att vara Herrens tjänarinna och leda Guds barn det Edens lustgård som varit stängd på grund av olydnaden men som öppnats igen genom den sanna ödmjukheten. ”När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor: ’Kvinna, där är din son’. Sedan sade han till lärjungen: ’Där är din mor’.” (Johannes 19: 26-27).

Marias moderliga beskydd

Maria har uppenbarat sig oräkneliga gånger i världen för att hålla människors tro levande och aktiv och inte lämna Kyrkan. Hennes himmelska roll är att beskydda och varna hela Guds folk som hon gjort på berget Tepeyac i Mexiko, i Paris och Lourdes i Frankrike och i Fatima i Portugal.

Hennes budskap till de många som tror är alltid ett heligt budskap från kvinnan som Gud skapat och utvalt. Många av Kyrkans teologer ser i henne Visheten som är en utstrålning av Guds helighet.

Sophia – visheten

Ordspråksbokens åttonde kapitel visar att visheten är kvinnlig. ”Hon står uppe på höjderna, och alla vägar och vägskäl. I portarna ljuder hennes rop, vid ingången till staden” (Ords 8:2-3).

Maria är Vishetens säte. Budskapet till Maria har blivit budskapet till oss alla. O Maria, häpnadsväckande möte med det övernaturliga!

                                                                                                        diakon Göran Fäldt