Befolkningskontroll = kärlekskontroll

Bland vänner och bekanta från mitt gamla yrkesliv, grundskola och gymnasium, är det närmast en självklarhet att tycka att mänsklighetens värsta framtidsrisker stavas ”Befolkningsökning” och metoden för att avhjälpa detta globala hot stavas ”befolkningskontroll”.

Framstående opinionsbildare sticker nu också ut hakan och hävdar att det inte är särskilt klimatsmart – att ha barn. Ja, det är ju naturligtvis ett tungt vägande incitament för att göra något annat med livet än att ha barn. Ja, visst, men är det inte detsamma som att frivilligt välja en ensam ålderdom?

Den kontinent som borde ha mest att lära av oss västerlänningar är Afrika, säger man öppet. Med illa dold stolthet framhåller man västerlandets låga födelsetal som föredömen för mindre vetande, ociviliserade delar i världen som fortsätter att ha barnrika familjer och ägnar sig åt gammaldags livskult.

Stolta över att ha identifierat det globala hotet och det humanitära bakåtsträvandet, utser man återigen Afrika som den självklara måltavlan. Det finns penningstarka organisationer med stöd högt upp i eliten överallt i väst som kan pusha för ändrad abortlagstiftning i ett flertal afrikanska läder ”som inte kommit så långt” än i utvecklingen. Svenska Missionsrådet (SMR) vill inte lägga korten på bordet och öppet erkänna att man stöder insatser för aborter. Man vet ju ”alltid bäst”!

 Med illa dold indignation beklagar man sig i mina gamla bekantskapskretsar (68:orna) att västs familjesyn och feminism inte haft fullständig framgång. Det finns något i afrikanska kulturer som sätter upp ”hinder” för legalisering av aborter. Man antar att det är gamla stamtraditioner och ren okunskap som är problemet.

Det gäller alltså att verka mer effektivt för den ”sexuella hälsan” i dessa gamla koloniala länder som tagit sig friheten att som självständiga nationer ägna sig åt en primitiv ”livskult” och familjeliv. De afrikanska föräldrarna ger sina barn namn som betyder något väst inte vill veta av: Chinwendu betyder ”Gud har livet”, Ndudi betyder ”Det finns liv”.

Kvinnorna i Afrika känner sig personligt starka och betydande just som kvinnor, kvinnor med stor erfarenhet av äktenskap och rikedom med barn. De utbildar sig, de betyder mycket i samhällena. Men de prioriterar ett generöst ja till barn. De har hög moral, de respekterar mänskligt liv. De har män som är goda förebilder för sönerna.

Kvinnorna har haft, och har, svåra problem med makt och politik i sina länder men de håller fast vid familjernas betydelse som samhällets motorer. Deras män låter sig inte kondomiseras på samma sätt som i väst och kvinnorna låter sig inte styras in på p-pillerätandet lika villigt som i väst. 

Kvinnorna hos oss har andra problem, det handlar om den patriarkala hackordningen, om kärlek, makt och relationer. Det handlar om det nygamla problemet med den ofrivilliga ensamheten. Alla har väl läst den chockerande boken ”Nuckan” av Malin Lindroth?  

Afrika drabbades mycket hårt av Aids/Hiv. Uganda hörde till de värst drabbade. Med det stora hotet på trappsteget in i vardagen ändrade man sina sexuella vanor. Inte sex före äktenskapet, en partner, hög moral. Det lyckades. Uganda vände utvecklingen genom insikter om det personliga ansvaret för sexualiteten och lärde sig disciplinen.

Andra afrikanska länder lärde sig av väst och satsade allt på kondomerna. De lyckades inte vända på utvecklingen och fick inte ner antalet Hivsmittade, som beräknat. Så går det när man litar på sina gamla beskyddare och standardutvecklare!

Hur är det i de västerländska samhällena som så effektivt genomfört en nästan kinesisk   preventivmedelskultur (ett barn per par). Hur är det med livstillfredsställelsemåttet? Hur lycklig är man? Har någon hört talas om psykisk ohälsa? Har någon läst något om ungas identitetsproblem? Vad svarar man på deras lidande?

Det här med den frivilliga manliga steriliseringen i storstäderna, vad ska man tycka om det, egentligen? Här behövs ledsignaler!

 Ju mer befolkningskontroll, alltså ju färre barn och ju mer av kärnfamiljer med 1 - 2 barn, ju mindre kärlek. Kärleken är inte detsamma som sexlivet! De som älskar varandra får fler barn och hos dessa par är skilsmässorna nästan obefintliga. Kärleken berikar och lyckliggör. Varför då försöka sterilisera kärleken som livsstilsidé?

Slutsatsen I är alltså: befolkningskontroll = kärlekskontroll. Slutsats II: kärleksförlust = skilsmässor.

Ndubueze, kan du inte komma hit till oss och tala om livet och kärleken? Ditt namn är så vackert: Livet är toppen!

                                                                      diakon Göran Fäldt