Att tänka på i ”Pridetider”
En mycket liten del av befolkningen vill undervisa hela världen om vad man menar är rättigheter till könsneutral ”kärlek” under vissa perioder under året, ”Pridetiderna”.
I denna demonstration för ”fri kärlek” och fri normkritik trumpetas budskapet ut, ”vi är bättre än ni” och ”vi har mer rätt än ni”! Haka på, häng med, kom loss och gör intryck! Vi är många! (Över en promille av befolkningen!)
Är det mot samhällets avgrund man tågar i täta led? Är ”Prideveckorna” det som räddar samhället från psykisk ohälsa, mpox epidemin och befolkningskris?
Jag vill i alla fall inte gå med i paraden. Många går med där änglarna fruktar att gå. Förlåt, men nej, jag går inte med i leden och lyssnar inte panelsamtalen!
Kan vi då inte idag ställa samma fråga som Mose ställde till de sekulariserade profeterna på hans tid? ”Är Han inte din Fader som har skapat dig”? Har vår tid inte gjort samma misstag och insatt sig i Guds ställe?
”Klippan, ditt ursprung, försummade du, du glömde den Gud som gav dig liv”.
Allt står på spel. Sanningen har sin egen kraft. Påven och biskoparna kan inte stå ensamma med det moraliska budskapet om familjen, äktenskapet, sexualiteten och kärleken. Prästerna, diakonerna och det trogna lekfolket måste genom sitt föredöme i vardagslivet undervisa de döpta om värdigheten i att vara skapta av Gud och inte av sig själva!
En början är att ge ordet ”Pride” sin ursprungsbetydelse, högmod. Att kalla högmod stolthet är en absurditet. Vi måste därför förstå vad högmodet egentligen står för och vad högmodet kan vara upphov till. Den klassiska analysen av högmodet lyder så:
”Högmodet är en icke ordnad självuppskattning. Högmodet är utan ordning därför att det är motsatsen till sanningen. Det är i grunden en handling eller en viljans böjelse att vilja bli betraktad som bättre än vad personen i grunden är.
Högmodet kan komma till uttryck på olika sätt. Man tillskriver sig personligen gåvor eller ägodelar som om de inte tagits emot av Gud. Man ger sig själv äran för vad man åstadkommit som om det inte i första hand var givet genom gudomlig godhet och nåd.
Man förminskar egna brister eller påstår sig ha egenskaper som man i själva verket inte har. Man ser sig som överlägsen andra eller nedvärderar dem därför att de saknar det en högmodig person har. Man uppförstorar andras brister eller utnyttjar dem.
När högmodet gått så långt som till att en person är ovillig att erkänna beroendet av Gud, och vägrar underkasta Gud sin vilja, eller en auktoritet som står på rättens och lagens grund, är det allvarlig synd. Det allvarliga ligger i att personen visar förakt för Gud, eller för dem som företräder Gud. Annars sägs högmodet vara ofullkomligt och ett ursäktligt fel.
Även om inte alla synder är högmodssynder kan högmodet leda till alla slags synder, bland annat självbelåtenhet, förmätenhet, maktsträvan, skryt, hyckleri, osämja och olydnad.
Högmodet eftersträvar onaturlig fullkomlighet. Det föraktar andra och ser till och med ner på Gud eftersom högmodet beror på att vara onaturligt. Botemedlen för högmodet är uppriktig självkännedom, villighet att ta emot vardagliga förödmjukelser, viljan att erkänna egna fel och att i bönen leva nära Gud”.
Förlåt, men nej! Jag går inte med i leden.
Texten bygger på Fr. John Hardons Modern Catholic Dictionary, © Eternal Life och används med tillåtelse. Översättning till svenska, Göran Fäldt, 20 augusti, 2024.
