Är en synodal kyrka katolsk?
Under århundraden arbetade Kyrkans biskopar och teologer med alla dessa nödvändiga regler för sakramentens förvaltande i en kanonisk lag. I verkligheten hade de olika delarna av Kyrkan en ganska långt gående självständighet på grund av avstånden och på grund av språk och långsamheten i kommunikationen. Till slut lyckades man samla alla regler i en för hela Kyrkan gemensam gällande lagsamling. Kyrkan utövar sitt läromässiga uppdrag att förkunna och förklara sanningen som den är uppenbarad genom Skriften och den apostoliska traditionen. Vad ska hända med den katolska enheten i en enda helig och apostolisk kyrka efter allt tal om synodalitet och synodala vandringar? Om kyrkliga regioner skulle få uttrycka en viss särart i tron och moralen i syfte att inkludera motstridande tolkningar i katolsk lära, skulle enheten gå förlorad i Kyrkan men inte bara i Kyrkan utan också i de ”självständiga” regionerna som inom sig omedelbart skulle bli hushåll för ständiga inre konflikter.
Den högsta instansen för den kyrkliga auktoriteten är påveämbetet när Petri efterträdare och Kristi ställföreträdare uttalar sig ex cathedra. När påven inkallar ett koncilium får detta koncilium av biskopar och kardinaler del i Kyrkans högst auktoritet och kan förvalta alla beslut för att omsätta dem i praktiken. Om påven kallar till en synod samlas ett mindre antal biskopar för att studera ett bestämt ämnesområde. Resultatet av sådana synoder skall redovisas och användas om de inte strider med fastlagd doktrin i tidigare koncilier eller med påvliga uttalanden ex cathedra.
Med denna grundläggande kyrkliga lära vandrar Guds folk på sin vandring genom tiden och möter då olika utmaningar. Både läran och gemenskapen är katolsk när full enhet råder mellan biskoparna, som är apostlarnas efterträdare, och i den kateketiska undervisningen, alltså doktrinen, läran. Den som avviker från någon del av den katolska läran har inte längre fullt medlemskap i Kristi Kyrka.
Bilden av Kyrkans liv i tiden och rummet som en pilgrimsfärd mot det utlovade nya landet, det nya Jerusalem eller Guds konungarike i uppståndelsens ljus, är en särskilt talande och begriplig bild av den katolska enheten i gemenskap och i tros och morallära under en vandring i kontakt med den värld som ännu inte känner Jesus Kristus.
Vad en katolsk kyrka är kan definieras därför att den omfattar hela den andliga kyrkliga verkligheten som alla de troende är delaktiga i. Vad en synodal vandring för kristna är kan inte definieras i termer av fullständig enhet och gemenskap. Det kan vara en vandring men inte en katolsk vandring. Synoder kan inte fastställa lära och inte utnämna troende till ämbeten som ansvarar för enheten i Kyrkan.
Den helige Cyprianus, biskop av Kartago, martyr 258, var den förste som i skrift förklarade grunden för den katolska enheten. Hans verk ”De Catholicae Unitate” är alltjämt ett uttryck för det som tidigast i Kyrkans historia uppfattades som förutsättning för all evangelisation. Det skrevs under året 251 och bidrog sannolikt till Cyprianus’ senare utnämning till kyrkolärare. ”De Catholicae Unitate” betraktas allmänt som vår första utförliga ecklesiologi.
I en tid då många trogna katoliker känner oro för Kyrkans inre enhet kan den helige Cyprianus’ kommentarer till bönen ”Fader vår” varmt rekommenderas. De finns på de flesta språk, även på svenska, dels i boken för tidegärdens läsningsgudstjänst, dels i den lilla boken på Veritas förlag, ”I martyrernas och bekännarnas tid” (2014). Påven Benedikt XVI uppskattade mycket dessa kommentarer från en tid då religionsfrihet ännu inte fanns i romarriket och enheten i Kyrkan ständigt utmanades.
diakon Göran Fäldt
