Är du den som skall komma?
Tredje söndagen i advent
Matteus 11:2 - 11 eller Lukas 3:10 -18
Vi väntar nu i tro på Kristi födelses fest. En djupt rotad tradition som lever vidare i generation efter generation. Hur tacksamma måste vi inte vara för att få vara en del i denna tradition, denna mänsklighetens verkliga historia, som vi ser det!
Ser vi tillbaka i våra familjer ser vi spåren av en sammanbindande historia. Tänker vi framåt på våra barn och barnbarn anar vi en fortsättning, också den sammanbindande. Hoppet om framtiden finns hos oss som en skatt.
Ändå har vi svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som ”sammanbinder”, som drar oss ur det anonyma mörkret, som skänker ljus på vår väg. Vi är långt från jungfru Maria Guds moder som levde i ljuset och sanningen ända till Sonens kors och frälsande död. Genom Hans död får vi ljus och liv, ja en ny födelse som människor.
En väg har vi alla, men har vi ett gemensamt, sammanbindande mål? Samma fråga hade Johannes döparen, när han i sin fångenskap skickade lärjungar till Jesus och bad om svar: ”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?” (Matt: 11:3). Han sökte traditionen, folkets sanna historia. Inte ens som eremit i öknen var han en självutnämnd individualist. För honom var Guds folks öde hans öde. Gud hade anvisat sitt folk en väg och ett mål. Frågan är bara: måste vi söka den tillsammans? Måste vi fatta beslut och göra ett för oss själva viktigt, gemensamt val.
Vad ska vi fira? Vem ska fira oss? Kristi födelses fest är vårt tillfälle till insikt och beslutsamhet. Att älska Jesus, inte bara i några små procentsatser, utan totalt i glädje och hängivenhet.
Han som är Skapare av himmel och jord är ivrig att komma till oss sina barn och ge oss sin välsignelse, så har Kyrkan förkunnat i tid och otid. Han är ivrig för oss! Hur svarar vi? Räcker det att vara öppen, att ”öppna oss” för Guds nåd?
”Du måste hålla buden”, säger Jesus till en rik ung man som ville veta något om livets mål, det eviga livet. Och Paulus vet det också han, att han måste ha ett rent samvete för att möta Gud, för att fira Guds födelse i det egna livet, i sin kropp och ande. ”Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd”, säger han, som i en ärlig och fullständig bikt. Det är detta som är den ”sammanbindande traditionen” – erkännandet av ett behov att vara älskade av Honom som skapat oss.
”Jag är den som är”, säger Gud till oss, som inte vet vad vi ska tro och inte hur vi ska be. För Gud är julen att möta oss. Gud firar vår födelse. Vårt största behov är alltid att få säkerhet om vårt liv: att vi också är. Vi behöver inte ha, men vi behöver vara. Det viktigaste för oss är därför en jag-du relation, som den judiske filosofen Martin Buber lärde oss. Vi måste ha en relation till någon annan för att veta att vi är, och vad vi är, inte redan fullkomliga som Gud, men som människor.
Kristi födelses fest är på något sätt vår egen födelses fest, som människor inför Gud. Han firar oss och vi skall inte vänta någon annan!
Göran Fäldt
Diakon i S:t Franciskus katolska församling
Publicerad i Jönköpingsposten 14 december 2018
