Äktenskapssynen i vår närmaste omvärld

Även om vi inte berörs av andra kyrkors äktenskapssyn påverkas vi kanske omärkligt och indirekt av samhällets inställning till både skilsmässa, omgifte och samkönades status som gifta. Sedan över 400 år har stat och kyrka i Sverige varit samhällsbyggande. Även om statskyrkan inte längre finns kvar så lever arvet från dess långa tid vidare. Det påminner oss om apostelns ord ”att vara i denna världen men inte att vara av världen”. Kyrkan lär traditionellt att äktenskapet bara är för en man och en kvinna och att Kristus upphöjt förbundet mellan makarna till sakrament. Därför lär Kyrkan att sexualiteten bara får levas inom äktenskapet och att därför samboformerna inte är rätt förberedelse till äktenskapet.

Ekumenisk återvändsgränd

Trots all den kraft och goda vilja Kyrkan satsat på ekumeniken märker man inga spår av den i Svenska kyrkans vägval i äktenskapsfrågan. Väljer man att högtidligt viga samkönade till äktenskap accepterar man en inre splittring i det egna samfundet för vad man menar är en nödvändig samhällsanpassning. Man ser inte till den ekumeniska aspekten och frågan om den återupprättade enheten mellan de kristna. Vi själva kan bara stå på Skriftens och den apostoliska traditionens grund. Vi måste behålla och försvara den katolska tron i alla dess uttryck. I en tid då andra kristna väljer en annan väg måste vi vara särskilt vaksamma och troget följa Guds bud och plan för mänskligheten. I all oro och tumult litar vi på Guds försyn.

Den demokratiskt uppbyggda Svenska kyrkans problem

Kyrkomötesfrågan i september i år om vigning till samkönade äktenskap aktualiserar ett antal frågor av allmänt intresse förutom själva ämbetsplikten för prästerna. Den första frågan gäller vägen från idé till förslag och reform. Är det så att man inom beslutsorganen redan från början velat genomföra reformen i steg och inte direkt, med insikt om frågans kontroversiella karaktär? 

Tidigare erfarenheter

Erfarenheterna av den kvinnliga prästvigningen spelar sannolikt in. I praktiken har det tagit ungefär ett halvt sekel för vigningen att bli allmänt accepterad och odiskutabel. 

Orsakerna till oenighet i själva sakfrågan om vigning till äktenskap i kristen mening av personer av samma kön är många och inte bara knutna till bekännelseskrifterna. Vill man ha förändring måste man alltså ha en strategi. På det området finns många begåvningar som står till förfogande.

Stegvisa förändringar

Målet är uppnått när det finns ett krav på acceptans av samkönad vigning redan innan en prästkandidat antas till utbildning. Man kan möjligen jämföra med samvetsfrihetsfrågan för blivande barnmorskor. Den som får yrkesbehörigheten vet att man inte kan neka till synen på abort som en vårdfråga. I båda fallen, det lutherska prästämbetet och barnmorskeutbildningen, kan det hävdas att samhällsutvecklingen kräver vissa förändringar för att vara modern.

Den en gång så komplicerade frågan om kvinnlig prästvigning är inte längre en fri åsiktsfråga utan en ämbetsförpliktelse. Majoriteten präster i Svenska kyrkan i dag är förmodligen kvinnor. Kan man då anta att majoriteten präster i framtidens Svenska kyrkan är samkönade om de är gifta, vilket kan antas, eftersom ett celibat inte är påkallat, och om det vore det, inte permanent, som i den katolska prästvigningen som historiskt och traditionellt är reserverad för män.

Jämlikhet eller likgiltighet

Den andra frågan – utanför själva vigningsfrågan – är om frånvaron av tvåsamheten i skapelseperspektivet gör respekten och toleransen av olikheter ointressant som en del av människosynen.

Kan det vara så att den strikt genomförda jämställdhetsnormen blir orsak till en ständigt pågående och olöst relationskonflikt mellan könen. Får vi en enhetssyn i samhället som bara kan upprätthållas genom åsiktsdiktatur?

Framtidens frågor knackar på dörren

Den tredje frågan infinner sig med viss undran och oro. Kommer reformer av kontroversiellt slag i framtiden alltid att göras i steg och planeras strategiskt för att passa in i den demokratiska processen? Vad kommer härnäst? Eutanasi? Prenatal genkirurgi?

                                                                                     diakon Göran Fäldt