30-talets kärleksindragning - en skadlig uppfostranmetod
Vår i många avseenden kritiserade tid – brottsligheten, den psykiska ohälsan, könsdysforin, på sina håll slavlika arbetsförhållanden, har ändå vunnit i respekten för människan som subjekt, inte objekt. Människor i Sverige är inte längre undersåtar utan medborgare. Allt tar sin början där det börjar.
Synen på det växande barnet under havandeskapet är helt annan än den varit under 30-talet och tidigare. Man förstår nu att relationen med modern är levande från båda håll under barnets första tid före födseln. Vinsten är enorm i jämförelse med en inställning till barnet som förr bara skulle ha sin näring och att mamman bara skulle vara noga med vad hon åt och drack och hur hon rörde sig fysiskt. Barnet var en passiv mottagare av näring från modern.
Så ser man det inte längre och det ska man vara tacksam för. Det är inte heller myndigheterna som i vår tid år de verkliga experterna. Experter är alla de som har barn och barnbarn som av erfarenhet vet vad det handlar om i verkligheten.
På min tid valde den barnpsykologiska forskningen en väg som skulle ersätta den vanliga fysiska agan av barn som ibland måste tillrättavisas. I stället för smisk och smäll på nakna baken i värsta fall, skulle man som fostrare straffa barnet på ett annat, mindre kännbart sätt, nämligen med kärleksindragning. Barnet fick inga vänliga blickar, bemöttes med tystnad och isolerades. Smäll kunde ett barn förstå, kontakten med föräldrarna var inte bruten och barnet blev åter föremål för ömhet och närhet. Men kylan och otillgängligheten kan barn aldrig förstå.
På den här tiden gick barnen i förskola, eller kindergarten, högst 3 timmar om dagen och mammorna var hemma och höll ihop familjen. Det hela förändrades med kommunala förskolor som friställde mammorna för lönearbete utanför hemmet. Samtidigt infördes delad föräldraledighet och i princip inskrivning på förskola hela dagen. Mammans roll som uppfostrare urholkades genom det politiskt ideologiska upphöjandet av pappan som lika viktig i anknytningsfasen. Pappor med hår på bröstet var normbildande under 70-80-talen.
Om annan personal hade den dagliga kontakten med småbarnen var det en juridisk omöjlighet att ”aga” barnen eller på annat sätt fostra med fysiskt. Fostran tog sig andra vägar.
Kontakterna skulle vara pedagogiska och de vuxna samtalade med barnen om rätt och fel uppträdande. Men i den tidigare fasen var kärleksindragningen en slags officiell metod. Straffa inte barnen med smisk utan sluta tala med dem och vänd bort blicken från dem, var myndighetens uppmaning. Låt dem förstå kylan i relationen.
Det innebar att barnen inte visste hur de skulle kunna återvinna förälderns vanliga ömhet och tillgivenhet. Metoden har satt sina spår. Många vuxna är inte medvetna om att kärleksindragningen har påverkat dem i deras relationer som vuxna. Både som barn och vuxna har de tvingats söka andra metoder för att bli omtyckta.
Alla barnuppfostransmetoder sätter sina spår och är långtidsverkande. Vårt samhälle lider uppenbarligen av följderna av att barn och ungdomar tigits till lydnad och gjorts beroende av fel sorts belöningar som smicker, löften och utökad rätt att bestämma över ordningen i hemmet – och i förlängningen skolan, politiken och samhället.
Ett personligt minne: jag var 4 år och skulle operas på sjukhus. Mamma var med mig under hela eftermiddagen och lekte med mig i allrummet. När hon skulle åka hem frågade hon sköterskan om hon nu kunde säga ’gonatt’ till mig och krama om mig. Svaret hon fick var det tidstypiska: ”Nej, fru Fäldt ska bara gå. Undvik ett känslomässigt avsked”. Det var svårt för min mor men hon följde riktlinjerna för tiden.
Jag minns fortfarande vad som sedan hände. Jag blev aggressiv i lekhagen på barnavdelningen och kastade hårda byggklossar i trä på andra oskyldiga barn i hagen. De grät och jag var ledsen. Utan anklagelser togs jag bort till en sovsal med fördragna fönster och bäddades ned under tystnad. Dagen därpå blev det operation och en dag senare kom min mor och min gudmor och hämtade hem mig gipsad från höfterna upp till halsen. De två älskade nästan ihjäl mig med sig själva och presenter.
”Kärleksindragningen” var faktiskt ett begrepp man trodde på. Barn skulle vänjas vid sin självorientering och styrkas i sin karaktär. Många av dagens vuxna har tagit skada av just barnpsykologiska teorier i barndomen. De kommer omedvetet att som vuxna tillämpa samma metod. I många fall är det sådana inre problem som leder till äktenskaps misslyckande. I många fall beror arbetsmiljöproblem och sociala strukturproblem på orsaker långt tillbaka i tiden som ingen längre kan förstå.
Nu konstaterar man bara hjälplöst och sorgset utfallet i socialetiska termer. Ingen kan göra något åt situationen. Vanan vid ändrade nära relationer och förmågan att trycka tillbaka känslolivet kommer att stärka oss och göra oss till bättre människor, menar man.
Man fortsätter att titta bort, praktiserar cancelkulturen och sköter sig själv. ”Mind your own business” är det etiska paradigmet i vår hotade civilisation. Om inte vetenskapligt belagt så är det i alla fall dagens sociala sanning. Det är de goda människornas tystnad som är problemet.
diakon Göran Fäldt
