augusti 2022

Ännu en grandios profetia. Profeten får se de förtorkade och döda ben som skall få liv igen. En bild för att Israels folk skall hämtas hem ur sin för­sking­ring och upp ur sina gravar. Ytterst en antydan om Guds plan med alla människor, genom honom som uppstår från de döda för att göra all­ting nytt. Gud skapade oss utan vår medverkan, men när han nyskapar oss gör han männi­skan till sin medar­betare. På två sätt.

”Mitt namn har blivit vanärat bland folken.” Profeten Hesekiel formulerar det som hände när folket för­des bort i den babyloniska fångenskapen. Det var en följd av avfall från förbundet. Det upprepas varje gång kyrkan gifter sig med tidsandan. Då blir hon snabbt änka och föraktas sedan av den värld som lockat henne.

Profeten Hesekiel beskriver maktmissbruk och svek bland Israels her­dar och le­dare. De har sörjt för sig själva, men inte för sina får. Profetens ord är en biktspegel för varje biskop och präst. Bene­dic­tus ta­lar också om abboten/abbedissan som en herde. Han kallar det en ”svår och mödo­sam uppgift”. Herdar behövs. Alternativet är självutnämnda ledare, som lockar och förför. Herden måste ha fullmakt att handla och leda, men är inte herre över sin hjord. Bene­dictus skil­jer mellan ”husfadern”, Kristus, som äger fåren, och ab­boten, som tjä­nar dem.

Profeten Hesekiel låter domen falla över de olika rikena runt Isra­el under 500-talet f. Kr. I dagens läsning gäller det Tyros, den fe­nikiska kuststaden i södra Libanon som samlat på sig stora rike­domar, men har drabbats av högmod. Fursten i Tyrus sade: ”Jag är en gud”. Ingen säger så med ord idag, men den som själv är sin egen högsta auktoritet och den som styrs av egen­viljan säger det i praktiken.