september 2021

Dagens läsningar målar två bilder, men med olika färger. Paulus målar med varma och milda färger. Jesus målar med ett intensivare ljus, svårare att både förstå och uthärda. Skall hustrun som miss­hand­las vända andra kinden till? Skall kri­minali­tet och våld ta över våra gator? Skall man inte få läsa i still­het ens på bibliotek? Måste inte abboten utrota felen i klostret, även om nåd skall gå före rätt?

Gud utvalde en mor för att bli människa och rädda oss. Det finns något djupt mänskligt i att Kyrkan inte kun­nat glömma Marias födelsedag. Det vore ju att glömma vår mors dag. Men det tog tid att ”förstå”. Först år 1854 var tiden mogen för att teologiskt klargöra hen­nes ”ut­korelse och fullkomliga renhet”, som ju firas den åttonde de­cember, nio månader före den­na dag.

”Det gick ut kraft från honom.” Paulus förklarar hur det är möjligt att kraft går ut från en männi­ska. ”I honom har hela den gu­domliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning.” Psaltaren sjunger: ”En gång har Gud talat”. Hela Guds fullhet har förkroppsligats i ett enda ord. Ett ord som blivit människa. Vi kan ana varför Kyrkan under de kristologiska striderna på 300-talet kämpade med näbbar och klor för att detta ord inte skulle för­­vanskas, vantolkas och förlora sin kraft.

Kristus botar mannen med en förtvinad högerhand. Kristus är Guds ”högra hand”, som helar människan. Mannens högra hand repre­senterar människan i hennes svaghet, som förvandlas till kraft. Den ”helade” människan ser vi i Paulus liv, präglat av ofattbar kraft och glädje. Det vittnar om honom som rymmer vishe­tens och kun­ska­pens alla skatter. Samtidigt är det fyllt av lidande och martyrium, hop­pets tec­ken.