september 2021

Finns det någon mening i det som händer? Dagligen översköljs vi av information. Mer än vi kan sortera och förstå. Även om vi begränsar flödet får våra sinnen ändå en mängd intryck, inte minst genom det som händer oss och genom de människor vi möter, lever till­sammans med eller de som dör ifrån oss. Finns det någon mening i det som händer, eller är det bara en blind utveckling, styrd av främmande makter, eller av slumpen, på väg mot det ofrån­kom­liga slutet? – Dagens tre läsningar antyder en djupare me­ning i det som hän­der.

För Hildegard var Gud inte skild från sin skapelse. Hon fann ho­nom i skapelsen, i stenar, i djur och växter, framför allt i människan. Samtidigt visste hon att Gud står över allt. Hon var inte panteist. Hon såg, un­der­visade och förun­d­­rades, men tillbad Gud, honom allena. Hennes synförmåga och andra gåvor hade formats av Skriften, litur­gin och kyr­ko­fä­derna. Det finns ingen motsättning mellan hennes insikter och Paulus uppma­ning till Timotheos att hålla sig till ”vår herre Jesu Kristi sunda ord och till det som vår religion lär”. I grunden hör det ihop. Både mystiker och miljökämpar behöver Kyrkans vägledning för att inte gå vilse.

Under 200-talet sköljde vågor av förföljelse över den kristna kyrkan. Påven Cornelius dog i landsförvisning. Biskopen Cyprianus blev hals­huggen. De nämns båda tillsammans i den första eukaristiska bönen. De kallas ”okuvliga vittnen för sanningen”. Paulus säger till Timotheos: ”Låt ingen se ner på dig för att du är ung.” Timotheos hade fått en nådegåva genom det uppdrag han fått, förmed­lad genom handpåläggning. Han uppmanas att frimodigt läsa ur skrif­terna, för­ma­na och un­dervi­sa, oberoende av sin ringa ålder.