maj 2021

I denna mässa, den sista vardagen i påsktiden, avslutas läsningen av bå­de Apostlagärningar­na och Johannesevangeliet. Paulus har nått fram till Rom och uppehåller sig där i två år, men Lukas berättar inte hur hans liv slutar. Andra källor vittnar om att han kom till Spanien, återkom till Rom och där led martyrdöden.

Paulus har yrkat på att få sin sak avgjord av kejsa­ren. Den rätten har han som romersk medborgare. Han blir också korrekt behandlad. För Paulus fanns skäl som inte var uppenbara för den världsliga över­heten. Her­ren hade sagt till honom att han skulle ”vittna i Rom”. Det som händer in­går i en större plan. Kyrkans tyngd­punkt skul­le flytta från Jerusalem till Rom.

Inför stora rådet, som bestod av både fariséer och saddukéer, säger Paulus: ”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rät­ta”. Det var ett listigt drag. Paulus vet att farisé­er­na tror på upp­stån­delse och ett liv efter döden, medan sadduké­er­na förnekar allt sådant. Det bröt ut ett gräl och blev ”ett väldigt ropande”. Därmed räddas Pau­lus ur den akuta krisen och kan senare fö­ra bud­ska­pet vi­da­re. På natten får han tröst av Her­ren: ”Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom”.