april 2020

Petrus och de andra apostlarna får tillfälle att vittna inför samma råd som hans Herre fick göra för inte så länge sedan. Med oerhörd frimodighet vittnar Petrus om stenen som förkas­ta­des, men som blev en hörnsten. Det är i hans namn, och bara i det, som män­niskan kan räd­das. Petri ord har en för många anstötlig exklusivitet. ”Hos ingen annan finns frälsningen.”

Folket skockas kring Petrus och Johannes, som ut­fört underver­ket med den lame mannen, men Petrus klargör vad som hänt. Det är in­te ”vår kraft eller fromhet som fick mannen att gå. Nej, Abra­hams, Isaks och Jakobs Gud har förhärligat sin tjänare Je­sus”. Hans ord blir skarpa och ändå hoppfulla: ”Vägvisaren till livet dö­dade ni, men Gud har uppväckt honom från de döda”. Samtidigt hänvisar Petrus till den plan som finns i deras egna he­li­ga skrifter. ”Alla profeter har talat om dessa dagar.”

När Petrus och Johannes möter den lame mannen vid Sköna por­­ten fäster de sin blick på honom och säger: ”Se på oss!”  Deras blickar möts, de ser varandra. Det bereder väg för undret. Normalt gör inte ens Gud under med den människa som är frånvaran­de eller saknar hopp. De två lärjungarna på väg till Emmaus var sorgsna och bedrövade. De märkte inte vem som gick bredvid dem. De var förblindade och besvik­na över att det inte hade gått som de tänkt sig. ”Vi hoppades att han var den som skulle befria Israel.”