mars 2019

Vi är på väg att fira påsk. På vägen dit påminns vi om julen, om vem det är, vars påsk vi firar - Marias son, Gud och män­niska. Om han inte varit Gud, hade han inte kun­nat försona och gudom­liggöra människan. Om han inte varit människa hade människan inte kunnat få del av hans verk, inte kunnat bli delaktig i det liv han vill ge henne. Människoblivandet är det mest svårförstådda bland trosmysteri­er­na. En hjälp att komma det närmare är att se hur Maria togs i anspråk.

I första läsningen hörde vi om en buske i öknen som brinner, utan att brinna upp. Det låter sagolikt, men sker i män­­niskans historia och geografi, för tre tusen år sedan vid berget Ho­reb/Sinai. En avgör­ande upptakt till hela den judisk-kristna historien. Här sker något nytt i historien och i religionernas värld. En buske som brin­ner, utan att brin­na upp. Mose går när­ma­re. Han vill betrak­ta den under­bara synen. Då ropar Gud ur busken. Han varnas för att komma närmare: ”Dra dina skor av dina fötter. Ty plat­sen där du står är helig mark.”

”Borta bra, men hemma bäst.” Munkar som varit på resa har sett och hört mycket, också det som är viktigt. Ändå är de tacksamma när de är tillbaka i ”sin avskilda boning i skogen”. Där får de hjälp att se och höra det viktigaste. ”Vem är en sådan Gud som du? - du som förlåter... du som har lust till nåd... du skall kasta alla folkets synder i havets djup." Profeten Mika är förundrad.