februari 2019

Evangelisten Lukas målar en ikon för oss. Hans ord målar bilden av den gamle Sy­me­on med barnet i sina armar. Ikonen är målad i varma färger, den är genomlyst av glädje och ett fullbordat liv. Symeon kan be sitt livs aftonbön. Han får se det han hela livet har väntat och hoppats på. Han hade fått löftet att inte dö innan han fått se den utlovade Messias. Rembrandt har framställt honom som blind. Med sitt inre öga ser han frälsningen. Han har inte ögon för något annat. ”När jag har dig frågar jag efter intet på jorden.”

”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” De räddhågade lärjungarna fick ett överväldigande tec­ken. Inte för att bli impo­nerade, utan för att komma till tro. ”Har ni ännu ingen tro?” Men också för att förundras och tänka efter. ”Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom.” Abraham är trons fader. ”För sin tro fick han Guds vittnesbörd.” Hans tro gav honom förtröstan och mod att våga ”dra bort till ett land som skul­le bli hans, utan att veta vart han skulle komma”. Tron över­går i ett hopp som ger kraft. Hoppet i sin tur byg­ger på tron.