årgång B

Den som ber är räddad – hur en människa blir frälst. En berättelse kan säga mer än en hel bok. En händelse kan rymma hela den mänskliga historien. Vi har just hört en sådan händelse berättas. Den blinde Bartimaios sitter utanför Jerikos stadsport och tigger. Han har suttit där många gånger tidigare. Platsen är strategiskt vald. Många människor passerar ut och in i staden. Bartimaios har hört talas om en viss Jesus från Nasaret, att han talade om Guds rike och att han botade sjuka. Och han kan inte glömma det han hört. Det har slagit rot i hans inre. Ett litet frö har börjat växa i hans hjärta, en förhopp­ning, en begynnande tro.

”Var och en av oss har fått just den nåd som Kristus har velat ge ho­nom”. Hela kroppen skall ”fogas samman och hållas ihop genom att alla le­der­na hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje sär­­­­­­skild del.” Det börjar i det lilla, i att ställa ”just den nåd som Kristus har gett oss” till gemenskapens, kyrkans, familjens eller samhällets förfogande.

”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?” Indirekt hänvisar Jesus till samvetet, ”människans hemligaste centrum och helge­dom”. I sitt samve­te har människan redan svaret, när hon låter samvetet upplysas. Samvetet känner igen sanningen i Jesu ord och hans kyrkas un­dervis­ning. ”Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.”

Paulus vill falla på knä och förundras över den ofattbara gåva som Gud har givit honom. Avsnittet avslutar de tre inledande kapit­len i Efesierbre­vet. Det har liturgisk prägel och slutar med ett ”Amen”. Aposteln söker olika uttryck för ”den outgrundliga rikedom som finns i Kris­tus”. Han manar läsarna att ”stå fasta och vara stadigt rotade i Kris­tus” så att de kan ”fatta bredden och läng­den och höj­den och dju­pet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kun­skap”.

Aposteln mediterar över ”Den outgrundliga rikedom som finns i Kristus.” Redan i inledningen till efesierbrevet har han sagt det: ”Allt är samman­fattat i Kristus, allt i himlen och på jorden”. Denna rikedom, ”hemlighe­ten med Kris­tus”, har varit fördold i ti­digare släktled, men har nu uppenbarats för hans heliga apostlar och profeter.

”Kom ihåg”, säger aposteln till de en gång hedniska efesierna, hur det var ”på den tiden utan Kristus”. De levde ”utan hopp och utan Gud”. De var inte bara långt från Gud, de levde också skilda från varandra, i två eller flera läger, skilda åt av ”fiendskap”. ”Men nu” – något har hänt med enorma konsekvenser. De som varit ”långt borta” har nu ”kommit nära”. Avståndet är upphävt och fiendska­pen är besegrad.

Aposteln söker ord för att uttrycka det enorma budskap han förmedlar, det nya som efesierna fått del av. Det är som skillnaden mellan död och liv. ”Ni var döda… men har gjorts levande”. De och vi var döda ”då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville”. Han kallar dem ”olydnadens människor” och ”vredens barn”.