årgång A

Människan måste ofta konstatera: ”Jag vet inte”. Kunskapen räcker sällan. Människan har liknats vid ett frågetecken. Men när sanningen visar sig, är det inte givet att hon tar emot den. Sanningen får ju följder. Den som lyssnar måste lämna mörkret, bryta med ovanor, synder och fördomar. Det var därför Gud sände Johannes Döparen.

Fikonträdet saknade frukt och ”förbannades” av Jesus. Det är en bild för det tempel, där bönen blivit ett utanverk och världsliga affärer och tänkesätt tagit över. De troende löper samma risk när de blir ”överraskade” av motgångar och orättvisor. Vi lever inte i paradiset, utan i ett andligt krig. ”Slutet på allting är nära.”

Den blinde Bartimaios kunde inte tiga. Många bad honom att hålla tyst, men han ropade ännu högre: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” Jesu fråga när han möter Bartimaios är ganska märklig: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Frågan kan tyckas orimlig. Är det inte självklart vad Bartimaios vill? Frågan dyker upp i kyrkans liturgi vid flera tillfällen. Inför ett dop, när någon söker inträde i ett kloster. Vid ett nytt vägskäl i livet. Vad söker du? Vad vill du?

”Ni är födda på nytt”. Det är Petri budskap, som han kontrasterar mot ”det meningslösa liv”, som de kristna levde förut. Nyfödelsen har skett genom ”Guds levande och bestående ord”. Petrus jämför detta ord med ”gräset och blommorna”, som förgår.

Vi har firat jul, påsk och pingst, hela Kristi väldiga frälsningsverk. Det är inte en idé eller en filosofisk tankekonstruktion. Frälsningen fullbordades av en människa, född av kvinna. Från första början levde han under sin moders omsorg och beskydd.

Livet, enheten och kärleken - Andens frukter. Ingen kan fånga vinden, vattnet eller elden med blotta händerna. Det är lika svårt att med ord fånga vad den helige Ande är. Ändå behöver vi orden ur den heliga skrift och den heliga traditionen, sanna ord om Anden. Anden är livgivaren. Vi människor kan plantera och vattna – och vi måste rensa o­gräs. Ändå är det Gud som ger växten. Utan Ande är de skapade varelserna livlösa, som vi sjöng i respon­so­riepsalmen: ”Du tar bort deras ande, då förgås de och vänder åter till sitt stoft igen. Du sänder ut din ande, då blir de skapade och du förnyar jordens ansik­te”.