Predikan Pingstdagen 2026
”Aborter i grundlagen är en direkt motsägelse till den Helige Ande"
Apg 2: 1-11; Ps 104; 1 Kor 12: 3-7, 12-13; Joh 20: 19-23
Kära systrar och bröder i Kristus,
Med sin himmelsfärd har den uppståndne Jesus gått ur det synliga, och fört den skapade materian in i Faderns, för oss ännu, osynliga realitet; en mer varaktig dimension av verkligheten; ett liv helt i gudomlig närvaro, så som det en gång varit tänkt, före människans fall. Detta liv är den Helige Ande, kärleksbandet mellan Fadern och Sonen i Treenigheten, så starkt att det i sig agerar och uttömmer sig över världen genom Kyrkan eftersom det är apostlarna som först får ta emot Anden.
Anden kan därför aldrig tänkas utan Kyrkan. Det är när vi omfamnar Kyrkans tro som Anden går från Kyrkan till oss. Med och i Anden lever vi, så som beskrevs i vår andra läsning ur Första Korintierbrevet, Kristus eget, eviga liv när hela vår person - kropp och själ, kött och ande - utför gärningar som samtidigt både uttrycker gemenskapen med Gud och stärker den. Andens liv blir bekännelsen av Jesus Kristus som herre.
Från Jesus uppståndelse fram till Pingsten tar apostlarna, de första biskoparna, emot den Helige Ande i flera olika steg, för att han ska verka i och genom Kyrkan. Vi hörde i dagens evangelium om det första tillfället, på Påskdagens kväll, när Jesus bemyndigar Kyrkan, genom de församlade apostlarna, att förklara vad som är synd och inte, och att förlåta den. Vi hörde alltså om instiftandet av botens sakrament. Utifrån detta kan den Katolska kyrkan lära, att Andens närvaro i henne gör henne helig, trots alla oss syndare där, och gör Kyrkans förkunnelse om tro och moral ofelbar, när den är i en obruten linje med vad apostlarna trodde och lärde.
Den Helige Ande visar sambandet mellan kärlek och sanning. Idag ses de tyvärr ofta som motsatser. Men kärlek är viljan av den andras bästa för hans eller hennes egen skull. Gudomligt inspirerad kärlek, från den Helige Ande, är att ge, offra, helt av sig själv för det. Sanning finns när ett begrepp om något motsvarar vad något verkligen är. Gud är, för att tala med den Helige Thomas av Aquino, den ”högsta och första” sanningen. Det vi menar med Gud, existensen själv, från vilken allt annat som finns har existens, stämmer alltså överens med hur Gud uppenbarar sig: från den som ”är” i den brinnande busken, till den som har all makt, t o m över döden, i Jesus Kristus, och som av kärlek vill dela den segern med oss.
Det bästa, det som kärleken vill, för oss, är ofta motsatsen till det kortsiktiga tillfredsställandet av varje behov och begär. Det bästa är alltid det eviga livet med Gud. Något bättre, eller mer sant, finns inte. Att hålla tillbaka sanningen - t ex om att någonting är synd som vi ska försöka omvända oss från - är därför kärlekslöst. Även om det sker för att inte såra känslor. Det döljer ju vägen till det högsta och långsiktigt goda, frälsningen, för att istället uppnå något kortsiktigt, bekräftelse nu. Samtidigt kallar oss kärleken – välviljan – att förkunna sanningen på rätt sätt och i rätt sammanhang.
Kärlek utan sanning kan bli naiv och falsk. Sanning utan kärlek kan bli hård och kall. Sanningen och kärleken är därför ett i Anden, som absolut kan skaka om oss med sanningen men med kärleken hjälpa oss att förstå varför, och leda oss till att stegvis omfamna sanningen.
Med den första Pingsten, som vi hörde om i första läsningen ur Apostlagärningarna, har vi fått botemedlet mot den splittring mellan människor som syndafallet och arvsynden har gett upphov till och som beskrivs i den berömda berättelsen om Babels torn i Första Moseboken. När var och en själv definierar sin sanning och alltså lämnar Gud utanför kalkylen, blir livet en kamp om vem som vill, känner, skriker och krigar mest för ”sin” sanning. Den Helige Ande, konkret i Kyrkan, vill hela detta genom att förena människor av olika bakgrund och språk för Gud - den enda sanningen i kärleken - och göra den underliggande meningen, den yttersta verkligheten, Guds vilja med allt, känd och tillgänglig för alla. I vår responsoriepsalm beskriven som att Guds ande ”förnyar jordens ansikte”.
Andens förening av sanning och kärlek visar att konflikten mellan att vara välvillig eller sanningsenlig inte är relevant på ett djupare plan. Det blir som när hustrun frågar mannen efter 30 års äktenskap, hur hon ser ut just innan de ska på en middag en fredagskväll. Om den rent materiella sanningen i denna situation kanske skulle vara ”trött” efter en lång vecka eller att färgerna egentligen inte passar, men mannen ändå svarar att hon är vacker, kan det ytligt se ut som att han offrar sanningen för kärleken. Men han talar faktiskt en mer grundläggande och betydelsefull sanning: att hustruns skönhet inte begränsas till det ytliga, utan finns i hela hennes person, och hur hennes själ uttrycks fysiskt på ett sätt som han, genom kärlekens lins, ser bättre än andra – visdomen i hennes ögon, humorn och vänligheten, kroppen som vittne om deras gemensamma liv.
Den engelske 1800-talsjesuiten och poeten Gerald Manley Hopkins har i en dikt talat om hur det ”finns en dyrbar friskhet djupt ner i alla ting”. Att visa på denna djupare, mer grundläggande verklighet, att bidra med detta nya synsätt på allt, är vad Kyrkan, med den Helige Ande i sig, ska göra. Så att vi kan se den andre skapad till Guds avbild - också i den minsta och mest oansenliga, den jobbigaste, den skröpligaste eller den mest främmande - där ytan bara ser den som inte är nyttig eller passar. Så att vi förstår egna och andras handlingar, inte som isolerade fenomen utan som uttryck för vad som förverkligar, eller motverkar, Guds plan. Så att vi kan betrakta allt annat skapat, andra människor och naturen, inte som instrument för våra syften eller som något att erövra, utan som kallelse att vördnadsfullt kultivera, hjälpa till växt, helighet.
I onsdags beslutade Sveriges riksdag - helt enhälligt mellan alla åtta partier och under stor, offentlig tystnad - att i grundlagen skriva in abort, det avsiktliga utsläckandet av ett ofött barns liv, en liten mänsklig person, som en ”rättighet” - samtidigt som den verkliga rättigheten, rätten till liv, och konsekvenser som t ex rätten till en behandling av svår sjukdom, avvisas av samma majoritet. Detta beslut är inte främst en felaktig politik. Det utgör istället den mest tydliga motsägelsen till den Helige Ande som har gjorts av en samhällsgemenskap i modern tid. För det säger inte bara att aborter ska vara legala under vissa omständigheter. Mot det går att argumentera. Nej, beslutet säger att det är någons självklara och i sak goda ”rätt” inte bara att ignorera, det vore allvarligt nog, utan att aktivt ta livet av någon som är mindre, svagare och inte kan tala för sig själv - bara för att någon är mindre, svagare och utan förmåga att just nu tala. Det finns bara en typ av andlig inspiration som kan sänka människor till att producera något sådant, och den är diabolisk.
Inför detta får vi nu inte resignera. Istället ska det få oss att alltmer medvetet söka vår tillflykt till den Helige Ande som från Kyrkan bara vill flöda alltmer in i våra liv, för att stärka vår sikt, vår vilja till uppoffringar på helighetens väg, vår förmåga att känna igen det goda såväl som det onda, och vår kraft till motstånd var det onda visar sig. I martyrerna och helgonen ger Anden oss ständiga förebilder och förebedjare, och därmed tröst med det verkligahoppet, bortom allt lidande och alla våra begränsningar; det hopp som Kristus fysiska uppståndelse erbjuder, och just Anden omvandlar från en händelse i historien, till en realitet som alltid är ett ”nu”. För den som vill säga sitt ja, och leva med den Helige Ande, i sanningen, kärleken och hoppet, är det därför Pingst varje dag. Amen.
pater Thomas Idergard
