3:e Påsksöndagen

Kära bröder och systrar, Tiden efteråt måste ha varit så annorlunda. Fram till skärtorsdagens kväll då Jesus firade den måltid med lärjungarna som blir Kyrkans eukaristi, mässan, så länge denna skapelse består, var en tid då de upplevde att de hade ett centrum, en ledare, en lärare och vän – vad de än gjorde fanns han alltid där. Jesus var alltid där.

Kära Guds älskade, ”Då öppnades deras ögon – och de kände igen honom…” De kände igen honom! Hur ofta händer det inte oss, att vi ”känner igen” Jesus i vår tro som den Uppståndne? Små, nästan alltför alldagliga och obetydliga, händelser för oss oväntat i närheten av Gud och precis som lärjungarna utanför Emmaus, ber vi honom stanna kvar hos oss. ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.”

Vi kanske inte så ofta tänker på himlen, hur det ser ut där, vilka som finns där. Och det stämmer ju att livet här på jorden ger oss alldeles tillräckligt att tänka på. Allt måste vi bestämma oss för och göra så att det blir bra. Vare sig vi är rika eller fattiga, eller mittemellan, vare sig vi är friska eller sjuka, eller däremellan, har vi vår uppgift. Vi behöver inte be om uppgifter, de kommer av sig själva. Är vi barn, är vi ungdom, är vi vuxna, alltid kommer uppgifterna. Så blir livet liksom dagen och natten, arbetet och vilan, kämpandet och avkopplingen.