Predikan på Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i templet 2021

Mal 3: 1-4; Ps 24: 7-10; Heb 2: 14-18; Luk 2: 22-40

Ikon för synskadade

Lukas berättelse om barnet i Symeons famn är en ikon, målad med varma färger. Bredvid Symeon målar Lukas bilden av Hanna, som berättar om bar­net för al­la som väntar på Jerusalems befrielse. Bil­dens bakgrund och miljö är tem­p­let, dit Josef och Maria har kommit för att frambära sitt offer. Syme­on och Hanna representerar hela Israels folk, utvalt av Gud för att föda och ta emot Mes­sias, som kommer till sitt tem­pel en­ligt profeten. Han kommer för att möta sitt folk. Festen har i traditionen helt enkelt kallats ”mö­tet”.

    Samtidigt är vår ikon mycket personlig och mänsklig. Lukas berättar att Symeon har väntat på detta hela sitt liv och nu kan be sitt livs aftonbön. Han har genom An­den fått löftet att inte se döden innan han fått se Herrens Messias. Det löftet går nu i uppfyl­lelse på vår ikon. Om Hanna be­rättar Lukas att hon efter att ha varit gift i sju år nu levde som änka. Hon var ”till åren kom­men”, 84 år, men hon vek aldrig från temp­let utan ”tjänade Gud dag och natt med fasta och bön”. Kyrkan uppmanar denna dag till särskild bön för det gudsvigda livet, som Hanna i templet blir en bild för, hon ”pri­sar och tackar Gud”.

    Vår ikon förmedlar frid genom det Symeon säger i sin aftonbön­: ”Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid, som du har lovat”. En minilektion om vägen till en fridfull död.

    Samtidigt vidgar sig det varma ljuset. Symeon ser inte bara härligheten för Israels folk. Han profeterar också om ett ljus för hedningarna. Symeon ser att frälsningen är beredd ”åt alla folk”.

    Ljuset lyser därför också in i framtiden. Efter att ha välsignat den lilla familjen vän­der han sig särskilt till Maria och därmed till dem som får höra detta evangelium. Ma­­­­ria per­so­nifierar Kyrkan. Hon är både de troendes förebild och deras moder. Hon får höra vad som skall hända hennes andliga barn och henne själv när ljuset förmedlas vidare. Och då tycks det varma ljuset bli skarpt och svårare att uthärda. Barnet skall bli till fall eller upp­rättel­se för många och till ett tecken som väcker strid. Också ge­nom Marias själ skall det gå ett svärd. Symeon antyder profetiskt vad som skall möta henne på vägen till korset. Hon vi­ker inte från sonens sida. Hon vet genom tron att smärtan är vägen till det ljus som är sju gånger star­­kare än solens ljus, även om vä­gen dit går genom mörkret.

    Tecknet blir motsagt. För en generation sedan var namnet Jesus så vanligt att det berövats sitt ljus. Idag tycks det offentliga rummet uppfatta Jesu namn som kontro­ver­siellt. Ofta göms det undan, också när man talar om andlighet. Men utmaningen gäller också de många etiska frågorna. Ingen kan vara neutral. Den som avvisar san­ningen, bereder väg för lögnen. Människan måste stå fast i det goda, oavsett vad det kostar. Hanna vek aldrig från templet. Maria vid korset kunde inte gripa in och hand­la, men hon vek inte från sin son som hon visste var det sanna templet. Hon stod vid korset. Kyrkan gör detsamma i varje eu­­karisti.

    Symeons ord till Maria anger både Kyrkans och lärjungens villkor i världen. Men syftet är detsamma som på vår ikon, inte att beröva oss ljuset, men att föra oss in i det sanna ljuset. De ord som kan låta hotfulla skall inte förskräcka, utan göra oss klarsynta. När Sy­meon håller bar­net i sin famn har han inte ögon för något annat, var­ken för sin from­het eller för sitt elände. Vår ikon förblir en bild för den som renar sitt hjärta för att se och förbli ljuset.

Men barnet i Symeons armar kommer inte bara att locka fram det bästa hos män­niskor och folk, utan också blottläg­ga det säms­ta, upp­roret mot Gud och människans dårak­tiga försök att vara sin egen herre. Rättfärdighet och sanning tas inte utan vida­re emot med gläd­­je. Det väcker också en gåtfull vrede. Psykologiskt kan man kanske förstå det. De som flyter med ström­men blir irriterade om de stöter på en påle som inte flyter med strömmen utan står fast. Enligt Organisationen Open Doors mördas i genomsnitt tretton kristna varje dag för sin tros skull. Tolv kyrkor vandaliseras, varje dag! Den vrede som drabbar mar­tyrerna är, om inte ett Guds­bevis, så i varje fall en bekräftelse på Syme­ons ord om tecknet som väcker strid.

Striden går genom det egna hjärtat. Ju närmare människan kommer Jesus, desto mera blottläggs inte bara de goda utan också de onda tankarna. ”När budordet kom fick synden liv”, säger aposteln. Ju klarare solen lyser, desto tydligare ser man också de små fläckarna på fönsterrutan. Symeon tycks redan ha genomgått sin luttring. Sä­kert har han gjutit många tårar. Hans hjärta är rent. Där­för ser han det andra inte ser. Väktaren får avlösning på sin post. Tjäna­ren har full­gjort sin tjänst och får gå in i vi­lan, och i det fulla ljuset.

    För de flesta måste först svärdet, Guds ord och lång prövning, tränga så djupt att det blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.  Symeon och Hanna hade väntat länge, år ut och år in. I den händelsefattiga vän­tan, när inte ens den ivrigaste bön tycktes få svar, kan miss­modet lätt sippra in. Män­niskan ställs i valet mellan förtvivlan och över­låtelse.

    Bilden av barnet i Symeons armar är en bild för frälsningen. Evangeliet ger oss denna ikon för att vi skall se och hålla ut i hoppet. Det Symeon fick se och om­famna, får vi inte bara höra om i evangeliet och se på altaret, utan införliva med vå­ra krop­par och i våra liv. Kristi kropp läggs i våra hän­der och på vår tunga i den heliga kommu­nionen. Vi ser den med trons ögon och kysser den med våra läppar. Vi går in i ikonen för att se det Symeon såg.

    Kommunikanten kan ta Symeons ord i sin mun: ”Mina ögon har skådat fräls­ningen som du berett åt alla folk, ett ljus med up­pen­barelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Eller med psalmistens ord: ”I ditt ljus ser vi ljus”.

    Amen.

                                                                                                               pater Ingmar Svanteson