Predikan Trettonde söndagen under året 2021

Några få gånger har man i evangeliet bevarat ord på arameiska som Jesus har uttalat. Man brukar säga att det är ipsissima verba Iesu, ord som man kan vara säker på att Jesus har uttalat precis som de står. De är typiska för honom och för hela hans budskap. Idag hör vi så hur Jesus själv säger: ”Talita koum! (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!)” (Mark 5:41). Här ser vi tydligt det som ständigt återkommer i hela Jesu liv och undervisning: hans barmhärtighet och medlidande med alla som är i nöd och hans vilja att hela och upprätta. Det är denna förkärlek för de små, de oskyldiga och fattiga som vi som kristna måste förvalta och förmedla, leva av och leva för. Samtidigt är det just detta som kan få människor att öppna sig för Gud. Djupt inom varje människa finns det en öppenhet för denna barmhärtighet och förkärlek för de små och försvarslösa. Vi behöver bara tänka på vilket medlidande och vilken sorg det sorgliga öde som drabbat ”Lilla Hjärtat” - och den tolvåriga flicka som sköts på bensinmacken i Botkyrka - har väckt hos människor i vårt land. Stor sorg och skam måste vi också känna, när vi katoliker så flagrant har förbrutit oss mot denna kärlek till de små och oskyldiga som vi nu fått höra om när det gäller dessa internat för barn från ursprungsbefolkningen i Kanada. Kan sådant någonsin gottgöras? Kan det förlåtas? En sak är i alla fall säker, vi måste alla vara medvetna om den frestelse till likgiltighet och blindhet som gör att vi kan gå förbi vår lidande nästa eller rentav tillfoga henne skada. Påven talar ofta om den ”likgiltighetens globalisering” som hotar att förgifta oss inifrån och ta ifrån oss detta djupt mänskliga medlidande och vår delaktighet av Guds barmhärtighet. Vi har redan vant oss vid, ja, funnit oss till rätta med att Medelhavet har blivit dödens hav. Tusentals migranter drunknar där varje år, samtidigt som många av oss utan skrupler njuter av Medelhavets härliga bad på Mallorca och Sardinien. Andra öar som Lampedusa och Lesbos får ta emot de flyktingar som överlever. Till oss når de sällan fram. När man lyckats rädda några av dem som överlevt den farliga överfarten, går budkavlen runt till alla länder i EU för att höra om man vill ta emot någon av dem. Det sägs att Sverige aldrig har tagit emot någon enda av dem. Men det kan väl inte vara sant? Dagens kollektbön borde vi be lite oftare för att få hjälp att inte sugas in i den globala likgiltighet som lätt gör oss till mörkrets barn: ”Du som i dopet har gjort oss till ljusets barn, låt aldrig mörkret få makt över oss, utan ge oss nåden att för alltid bli kvar i din sannings strålande ljus”. ”Rättfärdigheten är odödlig” hörde vi i läsningen ur Vishetens bok (1:15). ”Gud skapade människan till odödlighet” (2:23) heter det i samma läsning. Om vi verkligen lever ett rättfärdigt liv och står upp för allt som är rätt och sant, har döden förlorat greppet om oss. Vi vet att Jesus Kristus har uppstått från de döda för att bereda rum för oss i den eviga härligheten. Villkoret är naturligtvis att vi vill leva ett rättfärdigt liv i Jesu efterföljd och öva den barmhärtighet, som har sitt ursprung i Gud själv och som blir uppenbar i allt det som Jesus säger och gör- Människan måste dö bort från allt som är orättfärdigt, själviskt och syndigt under sitt liv här på jorden för att nå fram till denna odödlighet. ”Gud… gjorde henne till en avbild av sitt eget väsen” (Vish 2:23). Det finns något i varje människa som är gudslikt, men som måste lockas fram och befästas under vårt liv här på jorden. Därför behöver vi alla Jesu hjälp och exempel, hans nåd och barmhärtighet, hans förlåtelse och undervisning. Själva kan vi aldrig överleva som ljusets barn utan honom. I kyrkan får vi del av en ständig pågående ”överlevnadskurs” som skall hjälpa oss som ljusets barn att inte gå under utan nå fram till det vi är skapade och menade för: att få se Gud sådan han är och få dela hans härlighet för alltid. ”Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom” (2 Kor 8:9). När Gud blir människa avstår han från härlighet och rikedom för att bli oss lik i fattigdom och utsatthet. Denna Jesu utblottelse blir som tydligast på korset, men vi ser den redan från början, i krubban, i flykten från de hotande bödlarna. På korset ser vi vidden och djupet av Jesu solidaritet med oss människor, och speciellt då med de mest utsatta, förföljda och förtryckta, dem som ingen ser eller bryr sig om. Korset måste bli en väckarklocka som väcker oss ur likgiltighetens sömn och öppnar oss för den globala samhörighet med Gud själv och hela mänskligheten, som kyrkan får förvalta för hela mänsklighetens bästa och för världens frälsning. Alla är kallade att ta emot ”Jesu Kristi stora gåva”. Han tröttnar aldrig på att visa oss sin barmhärtighet. Men frågan är om vi tröttnar på att ta emot denna barmhärtighet och på att ge den vidare? Paulus tar upp ett mycket aktuellt ord, som berör all mänsklig gemenskap, både familjens lilla värld och världspolitikens stora problem: ”Det är en fråga om jämvikt… Meningen är inte att de andra skall få det bättre och ni skall få det svårt… nu skall ert överflöd avhjälpa er brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet” (2 Kor 13-15). I sina tal brukar påve Franciskus tala om oss människor som syskon som på ett ”syskonlikt” sätt måste leva tillsammans och dela allt broderligt och systerligt, i vått som torrt. I våra familjer och församlingar borde vi försöka lära oss att praktisera ett sådant sätt att leva, så att vi också kan sprida detta globala syskonskap i samhället och i världen. Om inte vi gör det, vem skulle då göra det? Om inte ljusets barn lever av Guds ljus och barmhärtighet, vem skulle då göra det?

källa katolskakyrkan.se