Kardinal Anders Arborelius

 

Predikan Tredje söndagen i fastetid 2022

Predikan Tredje söndagen i fastetid 2022

Bara Gud är helig. Bara Gud själv kan ge oss en aning om vad hans helighet är. Det måste vara något som övergår allt vad vi människor kan fatta och förstå. Vi är för små, för vanmäktiga, för syndiga. Ändå är det Guds stora längtan att få dela med sig av sin innersta verklighet, av sin helighet. Därför har han skapat oss. Därför är vårt liv en enda längtan och strävan efter att få bli vad vi egentligen är i Guds ögon: heliga och obefläckade. I dagens första läsning ser vi hur Mose får möta och överväldigas av denna helighet i den brinnande busken. ”Han såg att busken brann av elden, och att busken ändå inte blev förtärd” (2 Mos 3:2). Guds helighet och kärlek är som en förtärande eld. Har vi en gång drabbats av den är vi alltid märkta av detta. Heligheten kan inte lämna oss oberörda. Den gudomliga kärleken har satt sitt brännjärn på oss och kan inte släppa greppet om oss. ”Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står är helig mark” (2 Mos 3:5). När Gud berör oss med sin helighet blir marken där vi står helig mark. Vår verklighet berörs och förvandlas till en ständig mötesplats med den Gud som har skapat allt och vill förvandla allt. Också oss syndare vill han göra heliga. Sannerligen ett sisyfos-arbete! När Guds helighet drabbas oss med all sin kraft, blir vi först naturligtvis livrädda. Vi darrar i knävecken och i vårt innersta. Hur kan vi med alla våra synder och brister bestå inför denna förtärande eld? Nej, vi kan inte bestå, den gamla människan i oss måste förgås och den nya födas fram. Liksom Mose dolde sitt ansikte ”ty han fruktade för att se på Gud” (2 Mos 3:6) får vi sjunka ner i tillbedjan inför Guds helighet. Det är denna grundattityd som vi kallar gudsfruktan. Det märkliga med den är att den fördriver alla våra rädslor för allt annat som annars kan plåga och ansätta oss. Mänsklig rädsla som så ofta lamslår och hämmar oss kan renas och förvandlas till gudsfruktan, som leder oss till att överlåta oss i hängiven kärlek till den levande Guden. För någon vecka sedan deltog jag i ett samtal med en luthersk präst och en judisk rabbin om helighet. Jag tror att vi alla var helt eniga om en sak: helighet har blivit en bristvara i vår sekulära omgivning. Människan är skapad för att tillbe och hänge sig åt den helige Guden. När hon inte kan eller vill göra det, är risken stor och ofrånkomlig att hon tillber något annat och försöker se det som heligt och omistligt. Alla totalitära ideologier bygger på det. Materialism och hedonism likaså. Människan är skapad för det heliga och kan inte finna sin sanna identitet utan detta. Mose ville veta Guds namn och han fick verkligen svar på tal: ”Jag är den jag är” (2 Mos 3:14). I Bibelns värld uttrycker namnet vår djupa identitet. Därför är människans egentliga namn också ”jag är den jag är”, eftersom hon är skapad till Guds avbild. Bara jag är just den jag är. Vi är inte kopior utan original. Hur många människor det än har funnits och skall finnas så är de alla unika och olika. Guds mysterium är oändligt och kan återspeglas i oss på oändligt många sätt. Guds helighet kan också stråla fram i oändliga variationer och tonarter. Allt skapat kan få del i denna kosmiska lovsång till Guds helighet: ”Prisa honom, sol och måne, prisa honom, alla strålande stjärnor” (Ps 148:3). ”Gud, ursprung till all kärlek, upphov till allt gott, du visar oss botens, bönens och barmhärtighetens väg ut ur vår mänskliga vanmakt” (kollektbön). Genom den förtärande eld som Guds helighet är vill han rena och förvandla oss. När Gud blir människa i Jesus Kristus ger han oss både undervisning på det inre och yttre planet om hur i skall göra. Just i denna fastetid får vi följa de tre B:nas väg: boten, bönen och barmhärtigheten. Därför är det viktigt att vi övar oss så grundligt i detta under dessa fyrtio dagar att vi sedan fortsätter av bara farten. Just nu när vi lever i skuggan av detta fruktansvärda krig i Ukraina och ser hur miljoner flyktingar sprids utöver världen, kommer bönen, boten och barmhärtigheten oss så nära. Vi kan liksom inte komma undan med hedern i behåll, om vi inte tar detta på djupaste allvar. ”Om ni inte omvänder er, skall ni alla mista livet” (Luk 13:5), säger Jesus för att inskärpa allvaret i vår omvändelse. Helighet bär alltid frukt. Mose blir förvandlad vid mötet med Guds helighet i den brinnande busken. Vi som fått ta emot Guds helighet i vårt dop, där vi blir ett heligt tempel åt Gud, har fått ett outplånligt sigill inristat i vårt innersta. Vi har fått en värdighet som gränsar till det oändliga. Men frågan är alltid om vi lever i enlighet med vår värdighet? I dagens evangelium talar Jesus om fikonträdet som inte bar frukt på tre år. Det är så lått för oss att gå på tomgång, att förtorkas och förytligas. Vi behöver ständigt detta levande vatten, denna heliggörande nåd för att bära frukt, frukt som består till evigt liv. Mötet med den levande och helige Guden måste ständigt på nytt sätta vårt hjärta i brand, så att vi låter oss förtäras av Guds kärlek och helighet. Vi får inte dra oss undan den brinnande busken. Gud kan komma in i vårt liv på så många sätt. Buskar och fikonträd, öknar och berg, ja, båtar och motorcyklar, allt under solen kan i princip hjälpa oss på vår jordiska pilgrimsfärd på väg mot den eviga härligheten. Bara där kan vi se Guds sådan han är. Bara där kan vi förstå vad helighet är. Bara där kan vi komma ”Jag är den jag är” nära. Härnere får vi nöja oss med tecken och avbilder som ger oss en aning om den Helige. Allra närmast kommer han oss i det Allraheligaste, i altarets sakrament, där Jesus möter oss i hela sin gudamänskliga verklighet för att helga och förvandla oss. Låt oss i denna heliga fastetid göra allt vad vi kan för att öppna oss för Guds heliga mysterium, som vill förvandla och förtära oss, så att vi bär frukt, frukt som består till evig tid.

källa katolskakyrkan.se

Vår biskop - kardinal Arborelius

kardinal Arborelius

I vår tid har man ofta glömt bort att vår främsta plikt - och vårt privilegium - är att ära och förhärliga Gud. Människan förminskas inte av det, tvärtom, hon blir större, friare, lyckligare. Att hjälpa människor upptäcka det är en av mina största önskningar.

Biskop för Stockholms katolska stift är Anders Arborelius. Biskop Arborelius är född 1949 i Sorengo i Schweiz. Han växte upp i Lund där han efter studentexamen studerade engelska, spanska och tyska vid universitetet. Efter filosofie ämbetsexamen i moderna språk konverterade han till Katolska kyrkan och inträdde i karmelitorden i Norraby i Skåne 1971. Han avlade eviga löften 1977 i Brügge, Belgien, och prästvigdes av Biskop Hubertus Brandenburg på festen för Jungfru Marias födelse den 8 september 1979 i Vår Frälsares kyrka i Malmö.

Anders Arborelius blev utnämnd till biskop av påve Johannes Paulus II 17 november 1998. Han biskopsvigdes 29 december 1998 i St. Eriks katolska domkyrka i Stockholm av bl.a. biskop Hubertus Brandenburg och stiftets hjälpbiskop William Kenney CP.

Påve Franciskus meddelade den 21 maj 2017 att biskop Anders Arborelius skulle utses till kardinal. Konsistoriet då biskopen utnämndes till kardinal ägde rum den 28 juni 2017 i Peterskyrkan i Rom.

Biskop Anders är den första katolska biskopen i Sverige med svenskt ursprung sedan den lutherska reformationen på 1500-talet. Hans valspråk är "In Laudem Gloriae" - "Gud till pris och ära" som var dedikationsnamnet för den heliga Elisabeth av Treenigheten ocd.

Biskopen är väl känd också som författare till flera andliga böcker om tron och om karmelitiska helgon. Han har bland annat skrivit boken Korsvägen som är en meditation över korsvägstavlorna i sin biskopskyrka S:t Erik på Södermalm i Stockholm.