Kardinal Anders Arborelius

 

Predikan Påskdagen 2021

Predikan Påskdagen 2021

Tron på Jesu uppståndelse från de döda är kärnan i vår tro. Det är denna tro som skall lysa upp hela vårt liv och förvandla oss inifrån. Genom vårt dop har vi redan nu fått del av detta mysterium, som ett litet senapskorn och en surdeg som allt mer kan förvandla oss till vittnen om Jesus och hans uppståndelse. ”Om ni alltså har uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida” (Kol 3:2). Vi har redan fått in en liten fot i det nya, eviga och fulla liv som Kristus har öppnat för oss. Vi kan inte riktigt slå oss till ro här på jorden och installera oss här, som om vi alltid skulle leva kvar här. Vi kan inte nöja oss med det som jorden kan erbjuda oss. Hur mycket vackert och underbart denna jord kan ge oss, kan det inte fylla vårt hjärtas djupaste längtan. Vi ”lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud” (Kol 3:3). Samtidigt måste vi kombinera detta osynliga liv med den högst synliga och påtagliga verklighet där vi lever. Det är och förblir vår ständiga uppgift att vara Jesu vittnen här på jorden om det nya och underbara liv som han har öppnat för oss. Det är vår kallelse att göra jorden mer lik himlen, så att jorden lyses upp av Jesu eviga ljus och kärlek. I dagens evangelium möter vi de tre första vittnena om Jesu uppståndelse. De har följts av otaliga vittnen som genom två tusen års historia har fortsatt att vittna om Jesu uppståndelse. Som döpta är vi alla vittnen om Jesu uppståndelse, vare sig vi är medvetna om det, vare sig vi vill eller ej. Världen har all rätt i världen att förvänta sig av oss, att vi skall vittna om vår tro på den uppståndne Herren och allt vad det innebär. ”Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden” (Kol 3:2), säger Paulus för att påminna oss om att vi måste förbli djupt förenade med den uppståndne Herren och ständigt hämta vår kraft och glädje i honom. Bara på så sätt kan vi sedan dela med oss av vår tro på honom som besegrat dödens och mörkrets makter och blivit förhärligad av sin Fader där uppe. Det är vår underbara kallelse att här nere på jorden peka på den himmelska verkligheten där uppe. Kristus hjälper oss att knyta samman livet där uppe med livet här nere. Himmel och jord hör ihop. Vi kan alla försöka göra jorden mer lik himlen. Uppståndelsens budskap och kraft behövs för att göra jorden mer beboelig, för att förmedla Guds fred och rättvisa, hans frid och rättfärdighet. ”Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda” (Apg 10:42), säger Petrus i Caesarea. Ungefär detsamma brukar Petri nuvarande efterträdare i Rom, påven Franciskus, säga till oss idag. Vi har alla denna kallelse att vittna om den levande Kristus, vars evangelium är och förblir rättesnöret för oss alla. Det borde vara vår stora glädje att vi har fått det stora förtroendet att vara Kristi vittnen. Samtidigt är vi alla lite blyga och försagda av oss och har svårt att ta till oss detta uppdrag. Det är därför vi behöver den helige Andes kraft. Påsken måste följas av pingsten. Uppståndelsens seger kompletteras och fullbordas, när Andens alla gåvor utgjuts över de troende på pingstdagen. Dagens kollektbön pekar redan fram mot pingsten: ”Sänd oss din helige Ande och låt oss stå upp till det nya livet”. Man brukar kalla Maria från Magdala för apostlarnas apostel, eftersom hon var det första vittnet till uppståndelsen och fick förmedla budskapet till apostlarna: ”De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom” (Joh 20;2). Sedan bekräftas hennes budskap av Simon Petrus ”och den andre lärjungen, den som Jesus älskade… och han såg och trodde” (Joh 20:2, 8). Sedan dess är det apostlarnas stora uppgift att förvalta denna tro på uppståndelsen, att förkunna den och förmedla den till hela världen. Men alla döpta har del i detta uppdrag. Genom vårt liv får vi alla förmedla detta glada budskap till alla vi möter. Det måste liksom märkas, synas på oss att vi tillhör den uppståndne Herren. som besegrat dödens och syndens makter. Vårt vanliga liv är inte så vanligt längre, när vi kommit till tro på uppståndelsen. Påskens ljus fortsätter att lysa upp oss. Varje steg vi tar, varje ögonblick vi får kan bli allt mer präglat och färgat av påskens nya liv. Vi behöver den helige Andes hjälp för att ta på oss uppgiften att vara Jesu vittnen här på jorden – och vara det på ett äkta och sunt sätt. En gång mötte jag en person som sade till mig: ”Det är så skönt med er katoliker, eftersom ni inte missionerar”. Det var menat som något positivt och berömmande. Men tänker vi efter är det något förskräckligt att vi katoliker inte vill missionera och sprida det glada budskapet. Personen ifråga tänkte naturligtvis på en viss form av proselytism eller påtvingad förkunnelse, som får folk att tappa allt intresse och bara springa iväg. Därför är det så viktigt att vi verkligen ber om den helige Andes hjälp att bli Jesu vittnen på rätt sätt. Det första är då att vi själva omvänder oss av hela vårt hjärta ”och lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud” (Kol 3:3). Ju närmare vi kommer Kristus och ju mer vi efterföljer honom, desto mer trovärdiga vittnen kan vi bli. Det är ofta mer genom vårt sätt att leva, som trogna lärjungar i Jesu efterföljd, som vi kan vittna om honom. Visst får vi vittna om honom med ord ingivna av Anden. Just nu när så många lider av pandemin behövs verkligen tröst och uppmuntran. Budskapet om Jesu uppståndelse och seger är mer nödvändigt än någonsin. Det är vårt privilegium som döpta, som vittnen i den långa tradition som börjar med Maria från Magdala, att få peka på den uppståndne Herren. Han är den ende som kan fylla varje människas längtan och hopp. Han är den ende som kan leda oss genom dödens mörker in i det eviga ljuset. Han är den ende som kan frälsa oss från den onde och det onda. Men han behöver vittnen, ja, var och en av oss, för att nå fram till alla som sitter i mörker och dödsskugga, eller i överflöd och övermättnad. Ingen kan i längden undvara honom. Han är allas Frälsare, här och nu och i all evighet.

källa katolskakyrkan.se

Vår biskop - kardinal Arborelius

kardinal Arborelius

I vår tid har man ofta glömt bort att vår främsta plikt - och vårt privilegium - är att ära och förhärliga Gud. Människan förminskas inte av det, tvärtom, hon blir större, friare, lyckligare. Att hjälpa människor upptäcka det är en av mina största önskningar.

Biskop för Stockholms katolska stift är Anders Arborelius. Biskop Arborelius är född 1949 i Sorengo i Schweiz. Han växte upp i Lund där han efter studentexamen studerade engelska, spanska och tyska vid universitetet. Efter filosofie ämbetsexamen i moderna språk konverterade han till Katolska kyrkan och inträdde i karmelitorden i Norraby i Skåne 1971. Han avlade eviga löften 1977 i Brügge, Belgien, och prästvigdes av Biskop Hubertus Brandenburg på festen för Jungfru Marias födelse den 8 september 1979 i Vår Frälsares kyrka i Malmö.

Anders Arborelius blev utnämnd till biskop av påve Johannes Paulus II 17 november 1998. Han biskopsvigdes 29 december 1998 i St. Eriks katolska domkyrka i Stockholm av bl.a. biskop Hubertus Brandenburg och stiftets hjälpbiskop William Kenney CP.

Påve Franciskus meddelade den 21 maj 2017 att biskop Anders Arborelius skulle utses till kardinal. Konsistoriet då biskopen utnämndes till kardinal ägde rum den 28 juni 2017 i Peterskyrkan i Rom.

Biskop Anders är den första katolska biskopen i Sverige med svenskt ursprung sedan den lutherska reformationen på 1500-talet. Hans valspråk är "In Laudem Gloriae" - "Gud till pris och ära" som var dedikationsnamnet för den heliga Elisabeth av Treenigheten ocd.

Biskopen är väl känd också som författare till flera andliga böcker om tron och om karmelitiska helgon. Han har bland annat skrivit boken Korsvägen som är en meditation över korsvägstavlorna i sin biskopskyrka S:t Erik på Södermalm i Stockholm.