Predikan Jubileum för passionisterna i Sverige, Angered 31 oktober 2021
Gång på gång ser vi hur Jesus i evangeliet rörs av medlidande med oss människor. När Gud blir människa i Jesus Kristus möter han en mänsklighet i nöd, människor som lider på otaliga sätt. Lidandet tycks följa oss från födelsen till graven. Jesu eget liv från krubban till korset står helt i lidandets tecken. När Gud blir människa måste ha dela detta mänskliga lidande för att visa oss sin kärlek, sin solidaritet med oss som tvingar honom att ta på sig denna del av vår mänskliga existens. Men samtidigt har något ändrat sig radikalt i mänsklighetens historia sedan Gud blivit människa och tagit på sig vårt lidande. På korset har han visat oss att lidande och död aldrig kan få sista ordet. Genom sin uppståndelse från de döda har lidandets och dödens förlamande grepp om oss människor brutits ner. Dödens udd är bruten. Lidande förblir visserligen alltid lidande, men från och med nu är det ett lidande i gemenskap med Jesus Kristus, livets herre och dödens besegrare.
När Sankt Paulus av Korset stiftade passionisterna, ville han just peka på detta hoppfulla perspektiv. Gud har använt det svåra och hopplösa som lidandet är för att förvandla det inifrån, så att hoppet aldrig kan dö. Hur svårt lidandet än är – och vi får aldrig frestas att göra det till något idylliskt – så kan det aldrig fördunkla det faktum att Gud är med oss, stöder oss, ja, han bär oss genom det svåra. Vi är aldrig ensamma och övergivna. Det finns Någon som är kvar vid vår sida, även om vi känner oss svikna av alla och besvikna på det som livet gav oss.
I dagens evangelium ser vi något av allt detta. ”När Jesus såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde” (Matt 9:36). Vi får tro att det är likadant här och nu. Guds medlidande med oss människor som aldrig tycks lära oss av våra misstag förblir oändligt stort. Vi är alla helt hjälplösa utan honom. Vi fastnar i våld och missbruk. Vi gör livet svårt för varandra i stället för att sprida kärlek och godhet. Vi kan inte reda ut konflikter och motsättningar. Våra barn skjuter ihjäl varandra. Mänskligheten är i desperat behov av Guds frälsande nåd och hjälp. Det är just dessa ”illa medfarna och hjälplösa” människor, som lider på alla upptänkliga sätt som Jesus har kommit för att befria och frälsa.
Men han behöver budbärare och förkunnare, som kan tala om för alla dessa lidande människor att det finns räddning och hopp. Därför säger Jesus i evangeliet idag: ”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd” (Matt 9:37-38). I alla tider behöver Jesus dessa arbetare, som i hans namn visar vilket djup av medlidsam kärlek som finns i hans hjärta för alla dessa illa medfarna och lidande människor. Som passionist får man verkligen förkroppsliga detta Jesu medlidsamma hjärta, som vi också ser på passionisternas dräkt. Vi känner alla stor tacksamhet för alla de passionister som i så många år och på så många platser i vårt stift har förkroppsligat denna Jesu Hjärtas kärlek och hjälpt så många människor att öppna sig för denna frälsande kärlek.
Vi är alla kallade att försöka förkroppsliga denna medlidsamma kärlek som finns i Jesu innersta. Vi kan alla på vårt sätt visa vårt medlidande och vår solidaritet med dem som lider, oavsett vilka de är. Det är så lätt för oss att falla för frestelsen att sortera bort en viss grupp människor och utestänga dem från vår kärlek och vårt medlidande. Jesus vill vara alla människors frälsare. Han känner medlidande med var och en av oss, för vi bär alla på något lidande, något fördolt sår. Som någon sade om oss kristna: vår största sorg och lidande är att vi ännu inte är heliga. Genom vår svaghet och synd döljer vi ofta ganska effektivt Jesu medlidsamma kärlek och avskräcker människor att närma sig kyrkan och vår tro. Därför är det så viktigt att vi övar upp vår förmåga att visa omsorg och medlidande med dem som har det svårt. Speciellt måste vi medvetet öva oss att älska dem vi tycker är jobbiga eller den grupp som vi av någon dunkel anledning inte gillar.
Vi tackar våra passionister för att de vill hjälpa oss att leva oss in i de djup av medlidsam kärlek som finns i Jesu Hjärta. Vi kan mer och mer ta till oss denna kärlek och glädja oss över att vårt stenhjärta kan förvandlas till ett kärleksfullt hjärta. Jesus avvisade ingen. Hur stor syndare vi än kan vara kan det aldrig förminska Jesu kärlek till oss. Synden är det största lidandet av allt, även om man inte förstår det själv. Men det är just detta Jesus har kommit för att hela och förlåta, vem det än gäller och vad han än har gjort. ”I honom finns bara ett ja” (2 Kor 1:19). Det är nästan ofattbart att Jesus kan visa denna kärlek och tro att den störste och värste syndare kan förvandlas i mötet med hans frälsande och medlidsamma kärlek.
Men som sagt, vi behöver dem som kan tydliggöra och förklara detta glada budskap. Vi gläder oss över passionisterna som ser detta som sin hjärtesak. Men vi är alla delaktiga av detta heliga uppdrag, på ett eller annat sätt. Reden profeten Jesaja anade detta: ”Herren Guds ande fyller mig, ty Herren har smort mig att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot… att trösta alla som sörjer” (Jesaja 6:1-2). Vi får alla del av den helige Andes nåd för att vi skall kunna ta på oss vårt eget lidande och hjälpa andra att bära sitt lidande utifrån vår tro på den glädje som Jesus vill ge oss del av genom sin uppståndelse. Det är en underbar uppgift, men också en ytterst krävande sak, att förmedla detta budskap till dem vi möter, men också till oss själva i de svåra stunder som aldrig fattas i någon människas liv. Det är just då när det tycks vara som värst som Gud är oss närmast i Jesus, han som alltid känner medlidande med oss illa medfarna och hjälplösa.
