Predikningar Göran Fäldt

Den stora frågan till alla Guds heliga är den vi hör i evangeliet i dag: ”Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?” (Mk 10:38). Jesus frågar om apostlarna kan lida och dö med honom. Det är så typiskt att de svarar med sådan självklarhet: ”Ja, det kan vi”. Många kristna betonar, liksom apostlarna, viljan, den egna förmågan ensam, utöver allt annat. Men viljan kan också dölja en farlig självförhävelse, en tillit till den egna kraften. Hur stark den än kan vara mänskligt sett kan den brytas av som en torr kvist: tänk bara på den viljestarke S:t Petrus’ tre förnekelser. Mystikernas väg, Maria Magdalena de Pazzis väg till exempel, är en helt annan: deras liv har djupa rötter, så djupa att deras gärningar inte syns. Många tycker att de är till ingen nytta i Guds rike. De har ingen stark egenvilja och märks inte!

Kära bröder och systrar, kära ni barn i kristna familjer. I dag får vi återigen tacka Gud för hans stora gåva till oss alla som tror på honom: livets gåva, livet i överflöd och framför allt livet i all evighet. Jesus har nu tagit bort döden, mörkret, synden, orättvisan och hatet. Inte så att döden, mörkret, synden, orättvisan och hatet inte finns kvar bland människor på jorden. Det finns där. Men, och, det är det som är viktigt, det behöver inte drabba oss, det behöver inte påverka oss, det binder oss inte som hjälplösa fångar under djävulens lockelser.

Vi kanske inte så ofta tänker på himlen, hur det ser ut där, vilka som finns där. Och det stämmer ju att livet här på jorden ger oss alldeles tillräckligt att tänka på. Allt måste vi bestämma oss för och göra så att det blir bra. Vare sig vi är rika eller fattiga, eller mittemellan, vare sig vi är friska eller sjuka, eller däremellan, har vi vår uppgift. Vi behöver inte be om uppgifter, de kommer av sig själva. Är vi barn, är vi ungdom, är vi vuxna, alltid kommer uppgifterna. Så blir livet liksom dagen och natten, arbetet och vilan, kämpandet och avkopplingen.

Kära kristna, kära bröder och systrar i Kristus Jesus! Redan Jesaja profeterade om Herrens födelse genom en jungfru: ”Se, den unga kvinnan skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel” (7:14). Hos Lukas uppenbaras Guds plan i verkligheten: ”Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus” (1:31). Dessa två bibliska utsagor för oss in i det mest centrala i vår kristna tro.

”När ni har upphöjt Människosonen skall ni förstå att jag är den jag är” – Jesu ord! Vi har hört så mycket om honom – det vi hört fyller oss med glädje – ja, allt vi hört fyller oss med häpnad och förundran. Några sa: ”Ingen människa har talat så som han!” Hur ofta har vi inte tänkt just detta? Står vi inte där så ofta och bara inte vet vad vi ska förstå av det, vad vi ska ta med oss timme för timme, dag för dag, år efter år?

Kära bröder och systrar, Församlingen av kristna är redan den en läkande och helande gemenskap, och den måste därför hela tiden upptäcka sitt eget uppdrag. Den är kallad att ta emot andra människor i Jesu namn! Den är också, liksom Herren själv, en sökande herde. Var finns Guds barn ute i världen, särskilt de som inte ens vet att de är Guds barn? Låt oss söka upp dem! Låt oss glädja oss över att återfinna dem! De var borta, men aldrig förlorade!

Kära bröder och systrar i fastetidens början, Vi tackar Gud på ett särskilt sätt i fastetiden. Han ger oss på nytt nåd till att upptäcka honom och hans närvaro som aldrig upphör eller sviker i livet. Sättet att återvända till Gud kan vara olika för var och en. Några vill stanna upp inför vissa ord i Bibeln och dra nytta av den sanning de uttrycker. Andra vill ta upp andaktsformer de känner till och som de minns. Många vill söka sig till eukaristin oftare, kanske förbereda en uppriktigare bikt.

Kära kristna, Det var inte så länge sedan vi här firade det kristna dopet. Vi fick en syster till i vår gemenskap. Efter dopet i Ande och vatten fick hon den vita dräkten, tecknet på hennes själs renhet inför Gud, och ett tänt ljus, tecknet på Kristus. Alla dop är ett frambärande av en människa, liten eller stor, flicka eller pojke, inför Gud. I tro och tillit anförtror familjen och församlingen barnet i Guds händer. Vad som än sedan ska hända i livet finns en väg som leder till himlen. Den som är döpt väljer den rätta vägen, den som inte vill bli döpt måste gå en annan väg. Den vägen är en mörk väg och de som vandrar den är inte lyckliga.

”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse… ” Det stycke Jesus får läsa ur profeten Jesaja är av sådant slag att det griper in i allas liv med omedelbar verkan. Profeten Jesaja förkunnar ett glädjebud för de fattiga och lovar en tid av helande för de svåraste handikappen, blindhet, fångenskap och förtryck. Jesajas ord blir med Jesu framträdande i den lokala judiska församlingen plötsligt dagsaktuella. Jesu läsning och hela hans predikan är samtidigt en del av synagogans ordinarie sabbatsfirande som samlar folket. Mitt i gemenskapen med Gud talas det alltså om mycket jordiska ting.

Jesus framträder i dagens Lukasevangelium i den profetiska traditionen. Han reser sig i synagogan och läser ur boken Jesaja och undervisar om de orden. Han var en bra predikant för folket gillade hans ord och kände sig upplyfta. Esra och Nehemja var profeter och lärare för alla i det judiska folket som återvänt till Israel efter fångenskapen i Babylon. De hade med sig så många andra intryck från en annan kultur och en annan religion att de andliga ledarna måste börja undervisa från grunden. Därför ställde sig prästen Esra mitt på torget och öppnande bokrullarna och läste ur Skrifterna. Man byggde en särskild estrad åt honom så att han skulle stå högre än folket och så att de som var mogna kunde höra honom.