Kyrkan ber i en vesper under Trefaldighetshögtiden: ”Befäst våra biskopar i gemenskap med påven Franciskus – skänk dem enhetens, kärlekens och fridens gåva”. Ja, så ber vi – som biskopar, präster, diakoner och familjer i hemkyrkorna. Så ber vi och så vill vi fortsätta att be! I år ber vi särskilt den helige Josef, Kyrkans skyddspatron att beskydda Kyrkan för hennes enhets skull och för hennes mission i en värld som översvämmas av ondska och oförsonligt hat, till och med i familjerna. Som diakoner ber vi särskilt S:t Stefanos och S:t Laurentius.

Det ser ut som ett fenomen som svept över all publik argumentering under kanske ett halvt sekel. Man behöver bara följa utvecklingen i tevesändningar och i till exempel predikstolar. Det finns snart inte en talad sats eller ett tänkt påstående som inte åtföljs av livliga handrörelser. Alla gör det som står inför publik. Förr var det inte så. Om man inte var komediant, som Charlie Chaplin.