november 2021

Vishetens bok berättar vad som hände folket i Egypten. Under nattens dju­pa tystnad svingade sig Guds allsmäktiga ord ner till jorden, för att förgöra ond­skan och befria sitt folk. Ett moln täckte lägret och en framkomlig väg höjde sig ur Röda havet. Det var en profetia om Guds Ord som blev män­niska och föddes av en kvinna, överskuggad av den helige An­­des moln. Det bör­ja­de i en krubba och fullbordades på ett kors. Fienden förintades och de som tog emot honom fick rätten att kallas Guds barn.

Theodoros, d. 826, blev ledare för Studiosklostret i Kon­stanti­no­­pel. Det monastiska livet blomstrade, den liturgiska bönen, studier och manuellt arbete. Han lade den teologiska grunden till den krist­na bild­kons­ten, iko­­nografin. Motståndarna till att avbilda Kristus sade att Gud in­te låter sig avbil­das och att Kristi mänskliga kropp är ointressant. Med stöd av Kyrkans tro svarade Theodoros att Kristi två natu­rer, den gu­domliga och den mänsk­liga, är förena­de i en per­son. Det är den per­so­nen som av­bildas. Det är hans ansikte vi söker. Han fortsätter att sö­ka och se människan. Vi ser för att bli sedda.

Mar­tin av Tours ger en bild av smittande och hoppfull gläd­je. Den lyser fram när han delar sin mantel med den frysande och fat­tige tiggaren. I drömmen får han se Kristus som den frusne, iklädd Martins mantel. Det är samma hoppfulla glädje i Jesajas profetia om Her­rens tjä­na­re: glädje för de ödmjuka, läkedom för de förkrossade, frihet för de fångna, befrielse för de bundna, tröst för de sörjande och be­drö­­vade.

Leos den stores predik­ningar hör till kyrkans lev­ande minne. Det är hans röst som varje jul för­kunnar: ”Upp­täck din värdighet, o kristna människa!” Leo bekräftade kyrkomötet i Kalcedon 451 om att Kristi gudom­liga och mänsk­liga naturer inte fick sammanblandas men ändå var förenade i en per­son. De för­sam­lade biskoparna utropade: ”Petrus har talat ge­nom Leo!” Däremot för­sökte han inte förklara hur de två naturerna är förena­de. Den ödmjuka tron vet det.