Kortpredikan 9 november 2021, Lateranbasilikans invigning
Lateranbasilikans invigning[1]
Hes 47: 1-2, 8-9, 12; Ps 46: 2-6, 8-9; Joh 3: 13-22
”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.”
Hesekiel ser i en vision hur vatten rinner fram under templets tröskel. När vattnet rinner ut i havet blir dess vatten sunt och längs flodens stränder växer alla slags fruktträd upp, vars frukter tjänar till föda och deras löv till läkedom. Allt får liv där strömmen rinner fram.
Bakgrunden är den källa som rann fram i paradiset. Visionen når sin fullbordan i bibelns sista kapitel, där en flod rinner fram från Guds och Lammets tron. Begynnelsen når sin fullbordan.
Visionen konkretiseras och förvandlas när Jesus renar templet och profeterar om sin uppståndna kropp som det nya templet.
Det är den kropp ur vilken det på korset rann fram blod och vatten. Kyrkan föds och Anden utgjuts.
Det levande vattnet, Guds helige Ande, fortsätter att rinna fram i Guds levande ord och i Kyrkans heliga sakrament, vars källa och höjdpunkt är det heliga eukaristin.
Det rinner fram för att rena och hela oss, för att glädja och helga oss på väg till slutmålet.
”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.”
pater Ingmar Svanteson
[1] Lateranbasilikan i Rom, invigd ca 324, är den äldsta av alla patriarkalbasilikor. Påvarna bodde där under tusen år. Fortfarande är det påvens kyrka som biskop i Rom. Den kallas ”Alla kyrkors moder” och firas sedan 1000-talet i hela kyrkan samlad kring påven.
