oktober 2021

Till dem som frågar hur många det är som blir räddade säger Je­sus: ”Kämpa för att kom­ma in genom den trånga porten”. Till de teologer som antyder att alla till slut blir räddade säger han: ”Många skall försöka ta sig in (genom den trånga porten) men inte lyckas”. Till sådana som till och med har ”ätit och druckit med ho­nom” kom­­mer han att säga: ”Jag vet inte vilka ni är. Bort härifrån, alla ni orättens hantlangare”.

”Allt skapat är lagt under tomhetens välde.” Vi påminns om det varje dag. Allt levande har fångats i livets motsats. Aposteln kal­lar det ”slaveri under förgängelsen”. Människan, den medvetna och reflekter­ande varelsen bland allt levande, frågar sig varför hon fick livet, när det slutar i förgängelse och död. Aposteln vittnar om något som ersätter denna tomhet. Det är inte fullbordat. Han kallar det ett hopp och talar om ”föd­slo­våndor”. Nå­got hoppfullt är på väg att födas fram.

I Romarbrevets åttonde kapitel har aposteln nått den teologiska höjdpunkten. Kristi verk är genom Anden fullbordat, också i Kyr­kan och i den troende.  De är inte längre slavar. ”Ni har fått en an­de som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” I den heliga eukaristin säger prästen: ”På Frälsarens befallning och vägledda av hans gudomliga undervisning vågar vi säga: ”Fader vår…”.

Början, fortsättningen och målet. Ibland säger en händelse mer än en hel bok. Vi har just hört evangelisten Markus berätta en sådan hän­delse. Den blinde Bartimaios sitter utanför stadsporten i Jeriko och tigger. Platsen är stra­te­giskt vald. Mycket folk kommer och går. En dag får Bartimaios höra att Jesus är på väg förbi. Han mås­te ha hört talas om honom tidigare. Det han hört hade sått ett första frö i honom av både tro och hopp.