juni 2021

De första munkarna kände igen sin kallelse i profeternas. När den he­lige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassino, vigde han det ena åt Johannes Döparen. På iko­ner i kloster ser man honom ofta till­sammans med Ma­ria vid korset. Om man jämför profeten med prästen ser man tydligare. Präs­ten får sin kallelse bekräftad och för­medlad av kyrkan. Pro­fe­ten får den direkt från Gud. Ibland redan innan han är född.

Abram klagar över sin barnlöshet, men får löftet om en arvinge ur hans eget liv. Denne arvinge skall mångfaldigas till en enormt an­tal: ”räkna stjär­norna… så skall din säd bli”. Ur den ende skall bli de många. Vi skymtar konturerna av Kristus och hans Kyr­ka. Abram trodde på Herren, och denna tro räknas honom till rättfär­dig­het. Aposteln Paulus skall långt senare tala om trons sköld. Redan Abram fick höra det:  ”Frukta inte, Abram, jag är din sköld.” Tron på Herren ger oss en sköld mot tvivel och klenmod.

Abraham, eller Abram som han först hette, var generös och lät sin bror­son Lot välja var han ville bo, när landet blev för trångt för deras växan­de boskapshjor­dar. Denne valde den rika Jordanslätten. Abrams frikostighet blev snabbt belönad, om än i hoppet. Han fick lyfta upp sina ögon och se i alla väderstreck och dessutom över tidens gränser. Hans säd skulle bli som stoftet på jorden. I honom skulle alla släkten på jorden bli välsignade.

”Åt din säd skall jag ge detta land.” Abraham uppmanades att bryta upp till ett nytt land. För de troende be­tyder det inte ett geografiskt land utan vägen till det egna och renade hjärtat. ”Uppbrottet” sker när det hjärtat renas från främmande makter och män­­niskan tar det rena hjärtat i besittning. Guds rike föregrips.