juni 2020

Bonifatius var ivrig både som munk och som mis­sionär. Han var anglosaxare men drogs till missionen och räknas som Tysk­lands apostel. Han dog som martyr 754. Kyrkan är ett skepp, säger han, som ständigt ska­kas av pröv­ningarnas vågor. ”Hon får inte överges, hon måste sty­­ras.” Han kunde instämma i Paulus ord till Timotheos: ”Var och en som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus kommer att förföljas”. Förföljar­na kallar han ”både bedragare och bedragna”.

”Inget finns som undandrar sig din försyn” påminns vi om i vec­kans kollektbön. Det utesluter inte att sådant som ”skadar oss” måste ”röjas ur vägen” och att vi behöver ”allt som leder fram” till målet. En av de skriftlärda frågar efter det vik­ti­gaste budet. Han får svar av Jesus, det dubbla kärleksbu­det, och bekräftar i sin tur vad Je­sus sagt. Den skriftlärde får hö­ra: ”Du har inte långt till Guds ri­ke”.

Martyrerna i Uganda år 1886, Charles Lwan­ga och hans följesla­gare, brändes till döds av en ung hövding, sedan de vägrat att lå­ta sig utnyttjas till otukt. De var varken de för­sta eller de sista mar­­tyrerna i Afrika. De förenades med martyrerna från den tidiga kyrkans tid, låt vara i norra Afrika, vilka pri­sades av Augustinus och Chry­sostomos. På­ven Paulus VI förundra­des över detta när han helgonförkla­ra­de de ugandiska martyrerna år 1964.

Skall man alltid lyda överhet och myndigheter? Jesus fick frågan om man skulle betala skatt till kejsaren. Myntet hade en bild av kejsaren, vil­ken sågs som gudomlig. Att använda den uppfattades därför av många judar som avguderi. ”Ge kejsa­ren det som till­hör kejsaren.” Jesu svar har djupt påverkat his­to­rien, inte minst i Europa. Uttrycket ”kejsare” kan vidgas till att om­fatta allt det som an­kommer på människans eget förnuft och ansvar. Till ex­em­pel vetenskap och politik.