Sankta Agatha, jungfru och martyr

Salomo har fått en uppgift som övergår hans förmåga, att vara le­dare och domare för ett stort folk. Gud lovar att ge honom vad han än ber om. Salomo ber om ”ett lydigt hjärta/ett lyhört sinne”, förmågan att döma och ”skilja mel­­lan gott och ont”. Hans bön ses av fäderna som det första steget för att få ett gott om­dö­me, klokhetens gåva.

Hebreerbrevets avslutande kapitel räknar upp olika kristna dyg­der. När Benedictus räknar upp en lång rad av dem i sin regel kallar han dem ”de goda gärningarnas verktyg”. De troende uppmanas att hålla den inbördes kärleken levande. Att visa gästfrihet – gäster kan visa sig vara änglar. De kristna uppma­nas att inte glöm­ma dem som sitter i fängelse eller dem som misshand­las, ”som om det gällde er egen kropp”.

David genomför en folkräkning. Det liknar en mönstring och Joab kan rapportera antalet ”stridsdugliga män”. Gud ser det som en svår synd, trots att han själv eggat David till själva åtgärden. Vari den bakomliggande synden består får vi inte veta. Hade Davids tro på Guds beskydd börjat svikta så att han tydligare behöv­de kän­na sina egna militära resurser? Hade han glömt att folket var Guds folk, och att han själv bara var dess tjänare?

Under de två senaste vardagsmässorna har vi hört evangelisten Mar­kus berätta om Jesu makt över na­turens och över de­mo­niska krafter. Idag hör vi om hans makt över sjukdom och död. Jesus uppväcker syna­gogföreståndaren Jairos dotter. Det är ett svar på hans enträgna bön. Jairos har kastat sig ner för Jesu föt­ter. Ett stort steg för en synagogföreståndare.