årgång C

Översteprästen Kajafas ”talade inte av sig själv. Han talade profetiskt”. Gud låter denne skrupel­frie realpo­liti­ker uttrycka den gudomliga pla­nen. ”Det är bättre att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.” Gud använder Kajafas politiska plan för att genomfö­ra sin gudomli­ga plan.

Också vi kristna är Abrahams barn. Genom blodet tillhör vi olika folk och natio­ner, men genom tron tillhör vi det heliga folk och det för­bund som Gud ingick med Abraham. Han fick löftet att bli ”fader till mång­a folk”. Det skulle vara ett ”e­vigt för­bund”. Folket skulle få ”landet” till ”evig besittning”. Det är inte ett geo­grafiskt land. Je­sus kallar det ”Guds rike”. Dess förgård är den he­li­­ga Kyrkan.

Frihet står sedan länge högt i kurs i vår kultur, men vad är frihet? Den som till exempel tar sig friheten att låta begä­ren styra – makt, njut­ning, pengar – hamnar snart i slaveri. Den som väljer att styras av egenviljan märker snart att han kör över andra – och blir ensam.

”När någon hade blivit biten av en orm, såg han upp på kopparor­men och blev så vid liv.” Folket hade talat ”mot Gud och mot Mo­­­se”. I Johannesevangeliet intensifieras ”knotandet” till det yttersta. Mot­­­­stån­det mot Jesus blir en bild för människans djupare blind­het, hennes otro. Je­sus säger: ”Om ni inte tror att jag är den jag är, skall ni dö i era synder”.

Susanna blir dömd på de två domarnas vittnesmål, även om de var falska. Susan­nas eget vitt­nesmål räckte inte. Men Susanna ber och Herren sänder Daniel, som avslö­jar de fal­ska vittnesmålen. Så skipas rätt­vi­sa. Som be­kant sker det inte alltid. Ändå upphävs inte re­geln om att det behövs två vittnen. Det gäller både rättsfrå­gor och trosfrågor. Jesus anklagas för att vittna i egen sak. Han hänvisar till Faderns vittnesbörd. Men hur vittnar Fadern om sin Son?