4:e söndagen i Fastan

Kära bröder och systrar, Psalmen mellan läsningen ur Andra Krönikeboken och brevet till de kristna i Efesos påminner oss om att vi är flyktingar på väg. Vi är alla är långt från vårt sanna hemland som är Himlen hos Gud. ”Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion.” Det är den ständiga längtan hem som bor inom oss. Så illa är det väl ändå inte, kanske någon invänder: om vi inte alla har medborgarskapet så har vi ju i alla fall uppehållstillståndet. Jo, men visst, men det handlar bara om den fysiska och sociala tryggheten! Om vi är infödda i Norden, eritreaner, finländare, ukrainare, mexikaner eller greker, har vi ändå alla det gemensamt att vi är på väg. Vår hemort är inte bestämd, det är en öppen fråga. Vi är alla invandrare, liksom bofasta utlänningar, därför att det här landet inte är vårt verkliga hemland.

”Ljusets barn bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning”, säger Aposteln i brevet till efesierna. Det är något vi alla kristna blir medvetna om under vandringen i livet. Även om vi är syndare finns ett ljus inom oss som blir synligt genom Kristus som är vårt Ljus. Det skulle inte bli synligt om vi inte hade prövningarna att övervinna genom tron, hoppet och kärleken.