4:e söndagen i Fastan

Den här söndagen under fastan skiljer sig från de andra fastesöndagarna för att vi får glädja oss och håll fest. Det är ett avbrott i den strängare tiden av ånger, omvändelse och bot för begångna synder. Med evangeliets hjälp får vi glädja oss med en fader som återfått sin älskade son. Det var en älskad son hade lämnat hemmet med de ärvda pengarna och gjort av med allting i lyx och nöjen. Hans skam var så stor att han inte ville kalla sig son till sin far. Han skämdes innan han kom hem för vad han hade gjort.

Kära bröder och systrar, Psalmen mellan läsningen ur Andra Krönikeboken och brevet till de kristna i Efesos påminner oss om att vi är flyktingar på väg. Vi är alla är långt från vårt sanna hemland som är Himlen hos Gud. ”Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion.” Det är den ständiga längtan hem som bor inom oss. Så illa är det väl ändå inte, kanske någon invänder: om vi inte alla har medborgarskapet så har vi ju i alla fall uppehållstillståndet. Jo, men visst, men det handlar bara om den fysiska och sociala tryggheten! Om vi är infödda i Norden, eritreaner, finländare, ukrainare, mexikaner eller greker, har vi ändå alla det gemensamt att vi är på väg. Vår hemort är inte bestämd, det är en öppen fråga. Vi är alla invandrare, liksom bofasta utlänningar, därför att det här landet inte är vårt verkliga hemland.