Predikan på Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i templet 2025

Mal 3: 1-4; Ps 24: 7-10; Heb 2: 14-18; Luk 2: 22-40

Att möta sin räddare

Den fest vi firar idag har kallats mötet: Symeon möter Jesusbarnet, världen möter sin räddare. Det står om Symeon att han var rättfärdig och from. Om Hanna står det att hon tjä­nade Gud med fasta och bön, dag och natt. Dagens fest firas därför också som det gudsvigda livets dag. Symeon och Hanna höll vakt vid sitt hjär­tas port för att hålla undan förlamande och mörka tankar. De läste profeternas löften. De litade på att det Gud hade lovat genom sina profeter, det skulle han också infria. Det står om Symeon att han väntade på Israels tröst. Lukas säger att helig an­de var över ho­nom. Symeon hade fått ett särskilt löfte att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messi­as. När han får ingivelsen att gå till templet är han beredd. När föräld­rarna bär in bar­net i tem­­p­let då ser han vad andra inte ser. Han tar barnet i sin famn och ber sitt livs aftonbön, ”Herre, nu låter du din tjänare fara hädan, i frid, som du har lovat”. Också Hanna kom­mer fram. Hon tackar och prisar Gud och berättar om barnet för alla som väntade på Jeru­sa­­lems befrielse.

Vi som firar denna fest gör det för att möta vår räddare och bota vår blindhet. Vi hör vad som hände den gången, men när kyrkan firar något i den heliga historien, så är det aldrig ba­ra något för­flutet. Evangeliets ord i liturgin gör det förflutna närvarande. Symeon fick ta barnet i sin famn. Vi får ta emot Jesus i vår hand och på vår tunga. Egentligen är det mera än vad Symeon och Hanna fick erfara. Den helige Ande vill tända och hålla ljuset brinnande i våra hjär­tan. Det står att Josef och Maria förundrade sig över vad som sades om barnet. Det visar att det var verk­ligt. Också de måste gå trons väg.

Efter att ha välsignat den lilla familjen vän­de sig Symeon särskilt till Maria. Hon får höra vad som skall hända hennes barn och henne själv när ljuset förmedlas vidare. Och då tycks det varma ljuset bli skarpt och svårt att uthärda. Barnet skall bli till fall eller upp­rättel­se för många och till ett tecken som väcker strid. Också ge­nom Marias själ skall det gå ett svärd.

Tecknet blir motsagt. För en generation sedan var namnet Jesus vanligt och res-pekterat i det offentliga rummet i vårt land. Idag tycks samma namn vara något man undviker. På vis­sa ar­bets­platser får man inte utan vidare bära kors om halsen. Det gåtfulla är att lju­set från barnet i Symeons famn avvisas av så många. Inte bara höv-ligt och respekt­fullt, utan med förakt, diskriminering och förföljelse. Färska siffor säger att ett dussintal personer varje dag berövas livet i vår värld på grund av sin krist­na tro. Alla dagar på året. I väst är det inte minst de många etiska frå­gorna som skiljer andarna, framför allt frågorna vid livets början och vid livets slut. Många vrider sig av obehag, men ingen kan vara neu­tral. Den som avvisar san­ningen bereder väg för lögnen. Tho­mas av Aquino säger att san­ning­en framkallar hat. Det hat som drabbar mar­tyrerna är, om inte ett Guds­bevis, så i varje fall en bekräftelse på Syme­ons ord om tecknet som väcker strid. Barnet i Sy­me­ons armar blottlägger inte bara det bästa hos män­niskor, utan också det säms­ta. Psykologiskt kan man kan­ske förstå det. De som flyter med ström­men blir irriterade om de stöter på en påle som inte flyter med ström­men utan står fast.

Striden går genom det egna hjärtat. Ju närmare människan kommer Jesus, desto mera blottläggs inte bara de goda utan också de onda tankarna. Ju klarare solen ly­ser, desto tydligare ser man också de små fläckarna på fönsterrutan. Symeon tycks ha genomgått sin luttring. Sä­kert har han gjutit många tårar. Hans hjärta har renats. Där­för ser han det andra inte ser. Symeon och Hanna hade väntat länge, år ut och år in. I den händelsefattiga vän­tan, när inte ens den ivrigaste bön tycktes få svar, kan miss­modet lätt sippra in. Män­niskan ställs i valet mellan förtvivlan och över­låtel­se. Något tredje tycks inte finnas.

Det märkligaste är att Gud inte sätter punkt ens när hatet förde hans Son till kor­set. Tvärtom. Det är från detta kors som kraften rinner fram och ljuset lyser. Han uppstod från de döda och utgöt sin helige Ande för att öppna våra sinnen för det avgörande mötet, för vidden och bred­den, för djupet och höjden av den gudomliga kärleken.

Det Symeon såg den gången i templet är vad kyrkan låter oss se i var­je mäs­sa. Guds ord tänder trons ljus i våra hjärtan. Kommunionen stärker det för att hålla ljuset brinn­an­de, så att också vi kan fara hädan i frid. I varje eukaristi kan vi instämma i Sy­meons ord: ”Mi­na ögon har skå­­dat frälsning­en som du berett åt alla folk, ett ljus med uppen­barelse åt hedningar­na och härlig­het åt ditt folk Israel”.

Vi kan börja stava på vårt livs afton­bön: ”Her­re, nu låter du din tjänare fara hädan, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat fräls­ningen”. Amen.

pater Ingmar Svanteson