Den Helige Ande hjälper kristna att leva ut hoppets dygd. Den Helige Andes fönster, av Bernini, visas i Peterskyrkan den 23 februari 2025, under jubileet av diakonmässan, med vigningar till diakonatet, i Vatikanen. (foto: Daniel Ibáñez/EWTN News)

I en tid av oro och utbredd modfälldhet när nya generationer söker efter lycka utan Gud, uppmanar Skriften oss att "Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp." (1 Petr 3:15. Enl. Bibel 2000. Övers. anm).

Kristet hopp är inte optimism eller önsketänkande. Hopp är en teologal dygd som är nödvändig för vår tro och som leder oss mot vår yttersta mening och vårt slut: föreningen med Gud.

När kyrkan firar jubileumsåret med temat "Hoppets pilgrimer" inbjuds katoliker över hela världen att be och reflektera över hoppets dygd. För att hjälpa dem som vill fördjupa sin förståelse och kontemplation av denna dygd, finns här visdom från teologiprofessorer, biskopar, präster och påvar för att hjälpa till med en bönerik reflektion över hoppet.

Katekes om hoppet

Katolska kyrkans katekes definierar hoppet som "den teologala dygd genom vilken vi längtar efter himmelriket och evigt liv som vår lycka, sätter vår lit till Kristi löften och inte litar på vår egen styrka, utan på hjälp av den helige Andes nåd".

Paragraf 1818 i katekesen fortsätter: "Hoppets dygd svarar mot den strävan efter lycka som Gud har lagt i varje människas hjärta."

Hoppet renar våra önskningar för att leda dem till himmelriket, bevarar oss från modfälldhet, håller oss uppe i tider av prövningar och öppnar upp våra hjärtan i förväntan på evig salighet.

Dominikanpater Ezra Sullivan, författare till Heroic Habits: Discovering the Soul's Potential for Greatness, pekade på Thomas av Aquinos definition av hopp. "Thomas definierar hopp som den dygd genom vilken vi litar på att Gud ger oss allt vi behöver för att ta oss till himlen", sa han till The Register.

I påven Benedictus XVI:s encyklika Spe Salvi (Frälst i hoppet) från 2007 skriver påven Franciskus föregångare att "ett utmärkande drag för kristna är det faktum att de har en framtid: Det är inte så att de känner till detaljerna i vad som väntar dem, men de vet i allmänna termer att deras liv inte kommer att sluta i tomhet."

Biskop Erik Varden i Trondheim i Norge förklarade det så här: "Hoppet representerar en destination, och att leva i hopp handlar om att ha vissheten om att livet har en mening, att det rör sig mot ett mål och att de val och steg jag gör i dag följaktligen är viktiga och inte bara obetydliga eller en fråga om att vänta på att något ska hända."

"Så att leva i hoppet, att vandra mot hoppet, är att odla vissheten om att livet har en mening, att livet är meningsfullt och att förnuftet bärs av kärlek", tillade biskop Varden.

Det kristna hoppet försäkrar oss om att vår resa har ett mål: evigt liv med Gud.

Hoppet är missförstått i dag

I det moderna samhället misstas ofta hopp för enbart positivt tänkande. Men, som fader Sullivan påpekade, är det kristna hoppet fundamentalt annorlunda än ett rent sekulärt optimistiskt tänkesätt.

"Hoppet fokuserar inte på materiella resultat som vårt jobb, de pengar vi har eller vår hälsa", förklarade fader Sullivan.

Som fader Mike Schmitz förklarade i podcasten Katekesen över ett år: "Det fina med hopp för kristna är att det inte på något sätt behöver vara förankrat i att det går bra för oss."

Det kristna hoppet fokuserar istället på att komma till himlen och är rotat i tilliten att Gud kommer att ge oss allt vi behöver för att ta oss dit.

Benedictus XVI varnade för att om man sätter sitt hopp till vetenskapliga framsteg eller politiska ideologier kan det förskjuta det sanna hoppet, och förklarade i sin encyklika med hopptema: "Det bibliska hoppet i Guds rike har ersatts av hoppet i människans rike, hoppet om en bättre värld." Men världsliga lösningar kan inte helt tillfredsställa det mänskliga hjärtat. "Människan behöver ett hopp som sträcker sig längre. Det blir tydligt att endast något oändligt kommer att räcka för honom, något som alltid kommer att vara mer än han någonsin kan uppnå", sade Benedictus. Låt oss än en gång säga: Vi behöver de större och mindre förhoppningarna som håller oss uppe dag för dag. Men dessa är inte nog utan det stora hoppet, som måste överträffa allt annat. Detta stora hopp kan bara vara Gud, som omfattar hela verkligheten och som kan skänka oss det som vi inte kan uppnå på egen hand", underströk han.

Hur man återfår hoppet

Förtvivlan står i direkt motsats till hopp. Det är tron att Guds löften inte gäller oss, att vi är bortom hans barmhärtighet.

Dominikansyster Catherine Droste är professor i teologi vid det påvliga universitetet St. Thomas av Aquino i Rom. Hennes forskning fokuserar på dygderna. Hon sa att om någon är förtvivlad kan det vara till hjälp att ta ett steg tillbaka och fråga: "Tror jag på Gud? Varför tror jag?" Att bekräfta sin tro är det första steget mot att återfå hoppet.

"Om jag tror på Gud, ja, det är källan till mitt hopp", säger hon. "För vem är Gud? Han är min Skapare. Han önskar mig allt gott. Han vill att jag skall uppnå förening med honom. … Vi måste påminna oss själva om vem Gud är, att han älskar oss, så att vi har det sanna hoppet, att han hjälper mig trots svårigheterna och att han ger mig nåden."

Hur hoppet relaterar till andra dygder

Hoppet är djupt förknippat med de andra två teologala dygderna, tro och kärlek. Liksom de andra teologala dygderna ingjuts hoppet i dopet, ökas i sakramenten och ingjuts på nytt i bikten.

Hopp är också kopplat till dygder som tålamod, styrka och storsinthet, liksom en särskild gåva från den Helige Ande, "fruktan för Herren", som är det första stadiet av visdom. Syster Catherine förklarar att fruktan för Herren inte är en rädsla för straff, utan en djup vördnad för Gud och en önskan att aldrig skiljas från honom.

Hopp i en tid av ångest

Förtvivlan och förmätenhet är de två ytterligheter som förvränger hoppet. Fader Schmitz förklarade i sin podcast att "den extrema förmätenheten innebär att jag egentligen inte behöver Gud. Jag kan göra detta på egen hand. … Förtvivlan är: "Jag har honom inte. Han är inte där.»"

Syster Catherine säger att oro ofta är kopplad till en missriktad tillit till oss själva i stället för till Gud. "En del av oron är stolthet eftersom jag tror att jag kan göra det utan Gud", säger hon. Sant hopp påminner oss om att vi inte behöver bära livets bördor ensamma.

"Med hopp finns det ett lugn som bör komma trots svårigheterna, för jag litar på Gud", sa hon. "Jag möter svårigheterna, jag möter lidandet, men tack vare Gud vet jag att det inte är slutet."

Bön är kopplat till hopp

Hoppet får näring i bönen. Katekesen påminner de troende: "Hoppet uttrycks och får näring i bönen, särskilt i Fader vår, sammanfattningen av allt som hoppet får oss att längta efter" (1820).

Benedictus XVI kallade bönen för "hoppets skola". Han förklarade i Spe Salvi: "Den helige Augustinus beskriver bönen som en övning i längtan . Människan skapades för storhet – för Gud själv; Han skapades för att uppfyllas av Gud. Men hans hjärta är för litet för den storhet som det är ämnat till. Den måste sträckas ut." Genom bön vidgas våra hjärtan för att ta emot det hopp som Gud erbjuder.

"För att bönen ska utveckla denna reningskraft måste den å ena sidan vara något mycket personligt, ett möte mellan mitt inre jag och Gud, den levande Guden. Å andra sidan måste den ständigt vägledas och upplysas av kyrkans och helgonens stora böner, av liturgisk bön, där Herren om och om igen lär oss hur vi ska be på rätt sätt", skrev Benedictus XVI.

Hopp när böner verkar obesvarade

Syster Catherine förklarade att det är viktigt att komma ihåg att "bön inte är till för att övertyga Gud. Bön förändrar inte Guds sinne. Bön handlar om vårt hopp och vår tillit till Gud. Och bönen ska hjälpa oss komma ihåg att vi litar på Gud."

"Gud kommer att besvara våra böner, så länge de är goda. Vi har tillit och hopp till honom. Han kommer att svara, men han kanske inte svarar på det sätt som vi vill ha honom. Så vi måste också komma ihåg att bön också handlar om att ändra våra sinnen för att anpassa oss till Guds vilja", tillade hon.

"Vi behöver rannsaka oss själva på: Vad handlar vår bön om? Ber jag att jag ska vara öppen för Guds vilja? Att han kommer att svara på bästa möjliga sätt på min bön – för det kommer han att göra. … Gud kan göra det onda gott, för Gud är större än all ondska. Vår bön hjälper oss att öppna våra ögon så att vi kan se som Gud ser."

Hopp mitt i lidandet

Hoppet hindrar oss från att bli modfällda under stunder av lidande.

"Hoppet, som leder oss till evigt liv, visar oss att även när det finns lidande eller svårigheter i den här världen,  får det en evig betydelse i ljuset av vår förening med Kristus", förklarade fader Sullivan.

Syster Catherine rekommenderade att vi skulle offra vårt lidande till Gud i bön och säga: "Herre, rena det. Ta den. Hjälp mig att se dig arbeta dig igenom det. Hjälp mig att låta dig arbeta dig igenom det lidande som jag går igenom, så att din vilja kan ske i mig i vad jag än går igenom just nu.'"

Paulus beskriver hoppet som ett ankare (Hebreerbrevet 6:19). "Med hoppets dygd förankrar vi våra hjärtan i himlen", sa fader Sullivan. "Det är det som håller oss stabila bland vågorna och vindarna och allt som hotar att krascha vår båt. … Det knyter mitt hjärta till Gud."

Hur man växer i hopp

Ett av de bästa sätten att växa i hopp är att sätta tillit till Gud. Fader Sullivan rekommenderade att man skulle be den gudomliga barmhärtighetens bön, och särskilt upprepa frasen "Jesus, jag litar på dig".

Meditera också vidare över det kristna hoppet genom att integrera några teologiska reflektioner om hopp i andlig läsning. (Här är en jubellitteraturlista om det kristna hoppet.)

Syster Catherine betonade tacksamhet i bön. "Om jag är tacksam och erkänner allt jag har fått från Gud; mitt liv, min familj, mina gåvor, mina talanger ... Det ger mig hopp."

Hon uppmuntrade också till att be bönen Act of Hope: "O Herre Gud, jag hoppas genom din nåd att få förlåtelse för alla mina synder och att jag efter livet här ska få evig lycka eftersom du har utlovat detta eviga löfte till de trogna, vänliga och barmhärtiga. I detta hopp vill jag leva och dö. Amen."

Som påven S:t Johannes Paulus II påminde de troende: "Ge aldrig, aldrig upp hoppet."

Att dela med sig av hopp till andra

Påven Franciskus har uppmuntrat katoliker att vara "hoppets missionärer" under detta jubileumsår.

Som lemmar i Kristi kropp kan vi ge varandra hopp. Vare sig det är genom bön, vänliga handlingar eller genom att offra vårt lidande till Gud, kan vi bli bärare av hopp i en värld som så desperat behöver det.

Den påvliga bullan för jubileet är full av idéer om hur man kan ge hopp till andra, bland annat genom att erbjuda "ett leende, en liten gest av vänskap, en vänlig blick, ett beredvilligt öra, en god gärning, i vetskapen om att dessa i Jesu Ande kan bli ett rikt frö av hopp för dem som tar emot dem".

Låt detta jubelår bli en tid av förnyad tillit till Guds löften. Som Benedictus XVI påminde oss om: "Den som har hopp lever annorlunda; Den som hoppas, har fått ett nytt livs gåva."

Courtney Mares

Courtney Mares är korrespondent i Rom för Catholic News Agency. Hon har en examen från Harvard University och har rapporterat från nyhetsbyråer på tre kontinenter och tilldelades Gardner Fellowship för sitt arbete med nordkoreanska flyktingar. Hon är författare till Blessed Carlo Acutis: A Saint in Sneakers".

Till svenska, februari 2025, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här