februari 2022

Älska fienden – kan man lära sig det? På nytt har vi fått höra om en präst som blev martyr. För tre veckor sedan mör­da­des en vietnamesisk präst, fader Giuse Tran Ngoc Thanh, medan han satt i biktstolen. Dessförinnan hade han firat den heliga mässan. Han avled efter några timmar, men vi vet att han förlät sin mördare. Han gjorde det som vi just hörde Jesus säga: ”Älska era fien­der”. I närheten till försoning­ens sakra­ment bröts ondskans krets­lopp, en för­låtel­sens och försoningens kraft, starkare än hat och våld.

Det är plågsamt att höra Jakob beskriva tungans makt. Han jäm­för tungan vid en liten eld som kan sätta en hel skog i brand. Men det är svårt att inte ge honom rätt. Alla vet vad ett litet ord kan ställa till med. Vi känner Benedic­tus och de andliga fädernas varningar för det ohejdade och myckna pratandet. För Jakob tycks endast den full­kom­lige kunna betvinga tungan och därmed tygla hela kroppen.

”Gör inte skillnad på människor”, säger aposteln Jakob – långt fö­re mo­der­na jämlikhetsideal. Jakob förväntar sig att de kristna ser djupa­re än sekulära jämlik­hetsideal, att de ser männi­skan som hon är, skapad till Guds av­bild, återlöst till hans likhet. Vi vet det i princip, men behöver lära oss det i praktiken. Hur han­­te­rar vi annars föraktet för andra, när det oönskat dyker upp i det egna hjärtat?

Att bli frälst går inte på en gång. Mannen som bo­ta­des från sin blind­­het be­höv­de flera behandlingar. Jesus ledde honom först ut ur byn, bort från tumult och pratande. Ja­kob skulle säga att botandet hindras när man talar i stället för att lyssna. ”Varje människa skall vara snar att höra, sen att tala.” Så länge man vredgas varken hör eller ser man. ”Den som inte kan tyg­la sin tunga, lurar sig själv.”