maj 2019

”Bli kvar i min kärlek.”Bilden av vinträdet finns kvar, även om den inte nämns. Grenen måste bli kvar i vinstocken för att bära frukt. Lukas berättar om samma kärlek, men i handling. Frågan om hedningarnas omskärelse blev föremål för lång överläggning. Därefter tar Petrus till orda. Det hade varit oklokt att omedelbart ge ordet till Paulus. Kärleken är också klok.

De hednakristnas antal växte. Skulle inte också de omskäras och hålla Mose lag? I Antiochia ledde det till ständiga diskussioner som hade kunnat splittra församlingen. Man vän­der sig då till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att få frågan utredd. Det märkliga är med vilken självklarhet detta sker. Man visste intuitivt, genom Anden, att kyrkan var större än den lokala församlingen och att apostlarna mås­te ha det avgörande ordet för att bevara kyrkans enhet.

”Känn ingen oro och tappa inte modet.”I gårdagens mässa hörde vi hur Jesus talade om Hjälparen, den helige Ande som Fadern skall sän­da. Så fortsätter han direkt: ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid jag er”. Allt vad Jesus är och har gjort är samlat i detta ord. Det är Andens närvaro i hans Kyr­ka och i lärjungens hjär­ta. Vi påminns om det i varje eukaristi.

Tre inblickar i samma drama. Först - Paulus fäster blicken på en lam man. Han ser att mannen har tro så att han kan bli botad. Och han blir botad med hjälp av Paulus ord. De flesta som bevittnar det ser något annat. Eftersom det sker i en gre­kisk kultur tror de att "gudarna" har stigit ner ibland dem. De kal­lar Paulus för Zeus och Barnabas för Hermes. För apostlarna blir det ett givet tillfälle att förkunna skillnaden mel­­lan "maktlösa gudar" och "den levande Guden".