S. Ingrid av Skänninge, ordenskvinna

Paulus vill få sitt arbete bekräftat av de ledande apost­larna i Je­ru­sa­lem. Han vill inte ”slita, eller ha slitit, förgäves”. Ja­kob, Kefas (Petrus) och Jo­hannes ”förstod vilken nåd han ha­de fått”. Vad kunde inte ha hänt genom kyrko­historien om karismatiska och profetiska ledare hade gjort som Paulus? Och om kyrkan varit beredd att känna igen sanna drag av helighet och sanning som drivkraft till katolsk enhet?

”Herrens dag är nära.” Det är den röda tråden i profeten Jo­­els kusligt allvarliga budskap. ”Solen och månen förmörkas, och stjär­­norna mister sitt sken.” Men budskapet har en fortsättning, som sekulära un­der­gångs­pro­­feter saknar. Dessa kan väcka insikt och leda till nödvändiga åtgärder som förlänger vårt liv på jorden. Men de väcker också ångest. De känner inte det gudomliga hop­pet. Här be­hövs förmågan att skilja mellan andarna. Här behövs de sanna profe­­terna.