Predikan, Jungfru Marie Bebådelsedag – Herrens Bebådelse 2020
Jes 7: 10-14; Ps 40; Heb 10: 4-10; Luk 1: 26-38
Om man ska visa EN bild av Kyrkan, är det en bild av Jungfru Maria: älskad, utvald och förberedd av Gud för att få erbjudandet att föda hans Son in i världen; med ett ja som gör detta möjligt, byggt på en tro, i meningen tillit till Gud, som hjälps och stärks av förnuftets kritiska frågor - ett ja uttalat i sann frihet, dvs när en människa ordnar allt i sitt liv för att Guds vilja ska kunna ske. Utan reservationer eller säkrande. Så ska Kyrkan, och varje kristen, verka i världen, för dess frälsning.
I bebådelsen finns kärnan till både julens och påskens, inkarnationens och frälsningens, mysterier tillsammans. Gud förenar sig med människan i Jesus Kristus, Jungfru Marias son, som offrar sig för att bryta dödens makt över oss och göra oss delaktiga i Guds eviga, treeniga gemenskap, och så stryker ett streck över allt som vår bortvändhet från Gud innebär, om vi bara vänder oss till honom i den tillit som en ung kvinna från Nasaret, från början av det första århundradet, alltjämt lär oss.
Dagen bekräftar vidare den bibliska uppenbarelsen om det som den moderna naturvetenskapen och det filosofiska tänkandet senare också har instämt i, nämligen att en mänsklig person blir till vid konceptionen. Det som gäller för Jesusbarnet i Jungfru Marias moderliv - att han har ett namn och en kallelse i Guds plan redan när han blir till - gäller för varje annat barn, oavsett om vi försöker låtsas som att det i vissa fall, när vi tycker det passar, inte skulle stämma.
När vi prisar Jungfru Maria salig, så som ängeln, för henne helt överraskande, gör i dagens evangelium, och som hon själv lite längre fram i Lukasevangeliet profeterar att ”alla släkten” efter detta ska göra - dvs hon förutsäger själv den katolska och ortodoxa Mariakulten! - då är det bara Guds frälsningsverk genom Kristus som vi prisar. Det verk som möjliggörs genom Jungfru Marias helt fria ja och gör henne till den främsta medhjälparen för världens frälsning.
Där tron på, och vördnaden för, Guds Moder upprätthålls, där kan tron på Gud Fadern och Guds Son förbli stark. Därför är denna dag, liksom varje Mariahögtid, så viktig för den kristna tron som helhet.
(Dagen kallas också ”Vårfrudagen" - ett ord som kommer från ett av Jungfru Marias namn: ”Vår fru”, jfr t ex franskans ”Notre Dame”, och som när det uttalas slarvigt/mumligt låter som ”Våffeldagen” och därav traditionen att äta våfflor idag.)
pater Thomas Idergard