Predikan Askonsdagen 2025
Din insats för kärleken i världens mörker
Joel 2: 12-18; Ps 51; 2 Kor 5: 20 - 6: 2; Matt 6: 1-6, 16-18
Kära systrar och bröder i Kristus,
Precis som kroppen och musklerna behöver träning för att stärkas i att utföra sina uppgifter i våra liv, behöver också vår ande, det i oss som är öppet för Gud, stärkas för sin uppgift: att uppfatta hur Gud söker oss och vår gemenskap, och kunna svara honom. Fastetiden, som inleds idag, är, kan man säga, vårt andliga träningsläger. Liksom med annan träning avgörs resultatet ganska mycket av vår inställning.
När människor över hela världen idag i den Heliga mässan, som vi ska göra alldeles strax, tecknas med korset av aska i pannan, anger det tonen för Fastetiden: Människans vilja att sätta sig i Guds ställe, dvs definiera gott och ont utifrån sig själv, och härska över världen mot, och utan, Gud, leder till död och förstörelse.
Och det på alla nivåer. Den mest uppenbara och förödande nivån är ju krig, som vi i Europa var förskonade från under en så ovanligt lång tid att vi började räkna bort det som ett uttryck för synden, som vi dock aldrig får räkna bort. Nästa nivå är ju våld på alla plan, på gator och inomhus, i handling och ord. Och så den grundläggande nivån; den förstörelse som uttrycks på de andra nivåerna men oftast på många sätt som inte märks eller t o m beskrivs med ord om raka motsatsen: att vi inte blir dem vi var tänkta att bli i Guds plan, och därmed till slut, i en andlig död, som följd av den fysiska döden, blir lika det stoft och den aska allt har kommit ifrån.
Från detta öde befriar oss Gud genom att bli människa i Jesus Kristus, dvs genom att själv förena sig med stoftet och materian, visa vem var och en av oss verkligen kan bli, och föra oss dit genom att ge vårt liv verklig ande, andel i hans gudomliga och eviga liv. För det behöver Jesus utsätta sig för all vår gudsfrånvändhet och slutligen dö för att döden inte ska vara slutet för oss. Ja, hans offerdöd är hela poängen med hans liv.
Fastetiden blir då vår vandring med honom till Jerusalem och den korsfästelse som är vår egen befrielse från döden och från rädslan för döden, dvs den existentiella rädsla som gör att vi håller fast vid det som bara är dömt att bli aska, för att kunna ”ha” eller ”uppleva” så mycket vi kan innan det är slut. Den befrielse Jesus offerdöd ger, är framförallt och slutligen en befrielse till något: till friheten att älska, att själva ge utan att räkna på vinster eller uppoffringar.
Vi låter aktivt denna frihet bli del av vår kropp och själ genom att öva oss, träna oss i att släppa taget, avstå från det som är förgängligt; och genom att göra mer av det som ger liv. För att efter Fastans slut ha tagit ett nytt steg i vår kristna frihet mot vårt verkliga mål, vår verkliga mening. Man kan säga att vi i den kristna Fastan går tillbaka till en träning där vi fokuserar på att repetera det andliga livets grundläggande rörelser, det vi verkligen behöver, för att sedan, precis som med träning av musklernas grundrörelser, kunna lyfta tyngre, dvs resten av året leva i en fördjupad gemenskap med Gud.
Askonsdagen och Fastetiden är en motbild till det falska budskapet om att livet handlar om att ”ta för sig”; att man alltid kan få allt, ”lyckas”, om man bara vill, drömmer tillräckligt starkt, ropar tillräckligt högt, eller skaffar sig tillräckligt mycket makt, likes eller pengar. Ett budskap som föder och göder synderna på hela skalan, från skvaller till våld, från min vardag till världspolitiken.
Askonsdagen och Fastetiden pekar istället på hemligheten med sann lycka, varaktig inre frid: insikten om att mitt liv inte handlar om mig, utan om att jag blir den som mitt upphov och ursprung har tänkt och menat, den som Gud ville när han älskade mig till existens.
Som Jesus var tydlig med i dagens evangelium, är vår fasta – att vi övar oss att avstå från något förgängligt eller göra mer av något viktigt – inte någon andlig ”show-off” som ska ge oss poäng inför varandra. Den uppriktiga Fastan ska märkas på sin frukt: omvändelsen, det nya sättet att tänka som första läsningen ur profeten Joels bok understök, genom att vi kommer närmare Jesus och låter honom hjälpa oss att ordna alltmer i våra liv efter det som har värde för Gud, så att vi på så sätt kan börja dela Guds eviga liv redan här och nu, och med hoppet om uppståndelsen efter döden tjäna varandra – med vad vi kan, om än så lite, som ett litet ljus mitt i det kompakta mörkret – eftersom vi inte behöver behålla något, inte ens oss själva, för oss själva. För till slut är det bara det som har ett värde för Gud som också kan ha ett varaktigt värde för oss. Amen.
pater Thomas Idergard
