Predikan 9 november 2025, Lateranbasilikans invigning
”Om när man ska följa präster och biskopar, och inte - och hur man upphör vara protestant"
Hes 47: 1-2, 8-9, 12; Ps 46; 1 Kor 3: 9-11, 16-17; Joh 2: 13-22
Kära systrar och bröder i Kristus,
Vilken är egentligen kopplingen mellan dagens evangelieberättelse om hur Jesus driver ut dem som säljer offerdjur och växlar pengar i Jerusalems tempel, och dagens kyrkliga fest till minne av invigningen av Johanneskyrkan i stadsdelen Lateranen i Rom för 1700 år sedan? Den kyrka som är stiftet Roms domkyrka och påvens biskopskyrka, på så sätt både moderkyrka och systerkyrka till vår svenska domkyrka? Ja, kopplingen har att göra med tempel, heliga byggnader av all slags materia: vad de är, hur de blir heliga och hur de förblir heliga.
Försäljarna, som Jesus driver ut, hade brett ut sig över hela den plats som kallades för ”Hedningarnas förgård” i Jerusalems tempelkomplex. ”Hedningarnas förgård” var gjord för människor som inte var judar men ändå ville komma och delta i tempelgudstjänsterna och tillbe Israels Gud - den ende sanne Guden.
Men kommersen hade nu trängt undan tillbedjan, och bekräftade en total korruption. Tempelprästerna hade nämligen börjat tänka mer på sin egen ställning och egen materiella välfärd än på uppgiften att rätt leda offergudstjänsterna i templet, de gudstjänster som uttryckte människans vilja att försonas med Gud. Prästerna hade tillåtit en alltmer omfattande försäljning av offerdjur och växling till tempelvaluta mot att de fick stoppa en del av intäkterna i egen ficka. Det drev upp priser och växelkurser. Allt med aktivt godkännande av den romerska ockupationsmakten som ”bara” förväntade sig, och fick, motprestationen att prästerna anpassade sin förkunnelse till vad makten kunde acceptera.
Jesus reaktion riktas mot hela denna korruption, känd och förstås ogillad av den tidens troende, och som besudlade hela syftet med templet – mötesplatsen mellan Gud och människa, himmel och jord. Dvs rakt motsatt visionen hos profeten Hesekiel, i vår första läsning ur hans bok, om ett tempel ur vilket det flödar vatten som ger liv, och som också dagens responsoriepsalm besjöng. Med sitt agerande vill Jesus framförallt visa vad som ska förverkliga den profetiska visionen för templet i Jerusalem, som ju faktiskt kom att jämnas med marken av romarna drygt 40 år senare: nämligen hans kropp som den nya, sanna och eviga mötesplatsen mellan människan och Gud.
Hela Jesus offentliga verksamhet handlade om detta enda: att visa att det är han som är uppfyllelsen av Guds löften i det Gamla förbundet om en ny kult, en ny tillbedjan, som förenar alla folk. Där han på en och samma gång är offret, prästen och templet, i en person, som erbjuder människan förlåtelse för hennes synder och bringar försoning med Gud och därmed ett mänskligt liv som omvandlas, förändras, av Guds närhet. Vid sin sista nattvard instiftade Jesus den Heliga Eukaristins sakrament som en gåva som möjliggör allt detta, i Kyrkans mitt.
Tecknet på Kyrkans enhet i tro i alla tider, och som Jesus skänkt henne, är påvens ämbete, Petrus efterträdare, och biskoparnas ämbeten, apostlarnas efterträdare, i förening med Petrus, påven. Hela det kyrkliga läroämbetet, under påven, utgör en garant för att bevara tron, aldrig ändra eller uppfinna den, och föra den vidare, oavsett vad härskare, makter och opinioner tycker och tänker. Så blir läroämbetet också en garant för att sakramenten firas så som Herren har ordnat dem – inte som människor tycker att sakramenten borde vara – och därför – bara därför – fortsätter bära Herrens närvaro på ett särskilt sätt in i världen.
Förrförre påven Benedikt XVI beskrev det en gång så att det ”kyrkliga … läroämbetets demokratiska uppdrag” är att ”ge röst åt dem som inte har någon”. I förening med Petrus efterträdare företräder nämligen varje katolsk biskop ”i sitt eget stift hela Kyrkan”. Och ”hela Kyrkan” består också av de troende ”som har levt före oss, hela de heligas gemenskap”, vilken vi vet sträcker sig bortom tiden och även inkluderar helgonen i himlen och själarna som renas i skärselden.
Inför vigningen måste alla diakoner, präster och biskopar högtidligt förplikta sig, muntligt och skriftligt, att alltid förkunna och försvara Kyrkans tradition, vilket är vigningssakramentets egentliga och gemensamma innehåll, och på så sätt, fortsatt med förre påven Benedikts ord, ”vara en röst för de döda, som i själva verket lever”. Därför ska ämbetsbärarna alltid företräda något mycket mer och viktigare än opinionerna utanför och även inom Kyrkan: nämligen Jesus Kristus och hans eget anspråk och fulla identitet, den ”trons gemensamma form, som överlämnats till oss … i sakramenten”.
Därför ska vi som katoliker alltid följa diakoner, präster, biskopar, kardinaler och påvar när de förkunnar och förklarar den tro som Kyrkan alltid har haft. Men vi behöver aldrig följa dem om de förkunnar egna eller andras åsikter.
Bara genom föreningen med Petrusämbetet som Världskyrkans synliga centrum, kan en lokal kyrka vara i förening med resten av Världskyrkan och således med Kyrkan i alla tider. Bara genom föreningen med Petrusämbetet får en lokal kyrka förmågan att utgöra Kristi kropp i dess fullhet. För bara då står den lokala kyrkan, som Aposteln Paulus uttryckte det i andra läsningen ur Första Korintierbrevet, på den grund ”som redan finns, och den är Jesus Kristus”.
Historien lär oss den sorgliga läxan att gemenskaper som kapat bandet med Läroämbetet under och i förening med Petrus efterträdare, kapar bandet med den apostoliska tron och riskerar att börja anpassa tro och lära till tillfälliga opinioner, dvs vår mänskliga begränsning, och inte uttrycka Guds eviga, beständiga kallelse till, och hjälp att nå, helighet. Historien lär oss också hur dessa gemenskaper sedan själva blir offer för fortsatt splittring. Det är ju därför som Katolska kyrkan med grund i Andra Vatikankonciliets undervisning säger att ekumenikens mål om kristen enhet betyder något synligt: en full gemenskap med och genom det ämbete som Kristus själv har gett oss för det. Hur skulle vi människor kunna hitta på något annat?
Den Helige John Henry Newman, den engelske 1800-talskonvertiten som senare blev kardinal och som påve Leo den gångna helgen upphöjde till kyrkolärare, upptäckte, när han studerade historien, att projektet med att med mänskligt uttänkta modeller försöka hitta tillbaka till den ursprungliga kyrkan genom att skapa utbrytningar, är en illusion. Newman insåg, ju mer han studerade kyrkofäderna, att det istället var den Katolska kyrkan som fullständigt hade bevarat den ursprungliga kyrkans tro. Eller som han själv sammanfattade det: ”Att bli djupt insatt i historien är att upphöra att vara protestant.” Och kristendomen är just berättelsen om hur Gud verkar i historien.
Kära vänner! Jesus vill att Guds hus också ska vara vi själva som döpta kristna, var vi än lever och vilken kyrka eller kristen gemenskap vi än tillhör. Som andra läsningen utropade: ”ni är det templet”; genom dopet en fysisk plats där Guds Helige Ande bor och från vilken han vill nå andra. Vår tro och vår livsföring, sättet vi lever tron, är inte vår individuella ensak eller egendom, utan Jesus.
Låt oss därför idag särskilt be för påven i uppgiften att vara det främsta vittnet för Jesus Kristus, så att vi, var och en, lättare kan överlåta oss till denne den sanna trons Kristus – han som är densamma igår, idag och i evighet – så att han ska kunna driva ut allt det i våra liv som hindrar, och försvårar för, oss att bli levande och vandrande tempel, små men många mötesplatser mellan Gud och människa. Amen.
pater Thomas Idergard
