Predikan 5 söndagen i fastan 2026
"Om Jesus mirakel bara är symboler kan man lika gärna tro på seriebjörnen Bamse"
Hes 37: 12-14; Ps 130; Rom 8: 8-11; Joh 11: 1-45
Kära systrar och bröder i Kristus,
Fastetiden är vår vandring med Jesus på väg till Jerusalem, och hans lidande, död och uppståndelse. På vägen hittills har Jesus genom söndagsmässans evangelieläsningar förklarat alltmer av sig själv och därmed av sitt uppdrag: Som människan så som hon var tänkt att vara när hon avvisar frestelsen att sätta Gud i andra hand. Som den som erbjuder oss att gå med honom genom lidande och död till gudomlig härlighet. Som Guds barmhärtighet som söker upp oss och får oss att törsta efter det levande vattnet. Som den som öppnar våra ögon för sanningen, Guds verklighet.
I dagens evangelium hör vi om Jesus sista offentliga, och kanske mest anmärkningsvärda, mirakel: uppväckandet av Lasaros från de döda. Här visar Jesus konkret vad han först med ord försäkrar Marta om: ”Jag är uppståndelsen och livet.”
För han är i första hand inte någon vishetslärare, fredsprofet eller något föredöme i snällhet. Allt tal om en ”historisk Jesus”, avskuren från vad han säger om sig själv och vad hans apostlar har vittnat om, beskriven i Kyrkans tradition och den Heliga Skrift, är en fantasikonstruktion, faktiskt helt obegriplig och irrelevant. Vi kan bara förstå Jesus genom att erkänna honom som den han själv säger att han är enligt våra historiska källor om honom, evangelierna och Nya Testamentets brev: Gud som människa, verkligt mänsklig och verkligt gudomlig, och därför den som frälser och gör oss delaktiga i Guds eget liv. ”Jag är uppståndelsen och livet” är ett gudomligt anspråk. Både i användningen av ”jag är” – på hebreiska ”JHWH” – som är Guds eget sätt att tala om sig själv, och i preciseringen: ”livet” i bestämd form, och ett enda.
Därför är Jesus mirakel historiska händelser som är väsentliga för vår tro – både i meningen att vi håller dem för sanna och att de därför ger en tillit i oss – eftersom de verifierar hans anspråk och förbinder honom till det Gamla förbundets profetior om Guds utvalde, Messias, som ska föra Guds förbund med Israels folk till alla som vill tro, i alla folk. Undren talar om att det är han. Det är därför Jesus mirakel i Johannesevangeliet kallas för ”tecken”: just för att de verkligen har ägt rum pekar de på något.
Om Jesus mirakel verkligen inte hade ägt rum, utan bara vore omskrivningar för något oklart, skulle de faktiskt inte berätta något mer väsentligt för oss än vad t ex seriebjörnen Bamse gör. Men just för att miraklen är sanna har de betydelse för alla människor i alla tider och sammanhang – också för oss här idag. Händelsen med Lasaros uppväckande är ett tecken på framförallt tre saker, som blir viktiga budskap till oss.
För det första, att Gud inte vill vår död så som vi känner och fruktar döden, dvs det som är mörker, ångest och smärta inför risken att gå under som person. Denna fruktade död är en konsekvens av vårt avvisande av Gud genom synden, där vi avvisar det vi kan bli i gemenskap med Gud till förmån för det vi tror oss kunna konstruera på egen hand. I vår första läsning från profeten Hesekiels bok hörde vi att Gud lovar att övervinna den döden åt oss, och i responsoriepsalmen uppmanades vi att ”hoppas” på denna Guds räddning. Med andra ord, Gud är hundra procent ”pro-life”. Här ser vi en uppmaning till oss kristna i vår samtida kultur, en uppmaning till motstånd, där döden för den svagare – det ofödda barnet, den svårt sjuke, den demente – ses som en lösning, ja som ”hjälp” och t o m ”rättighet”, ja, förstås hos den starkare.
Det andra budskapet är att Jesus, genom att skakas djupt av mötet med dödens realitet i hans vän, drar den mänskliga rädslan för döden in i den gudomliga Treenigheten. Inte för att göra något med Gud, men för att den så ska kunna absorberas och omarbetas och åstadkomma förändring i oss. En förändring buren av att vi släpper taget om våra egon, slutar sätta oss själva främst för att ”ta för oss” av, och uppleva, så mycket som möjligt innan allt är slut. För med Jesus tar allt inte slut.
Från detta tar det tredje budskapet i uppväckandet av Lasaros vid. Nämligen att Gud vill hela oss från det värsta slaget av andlig död, en självpåtagen och egennärd frånvaro av Gud. Efter att ha varit begravd i fyra dagar var Lasaros stendöd. Men Jesus beordrar honom att komma ut ur detta stadium, och så sker.
Vi har alla delar av våra liv, eller upplever perioder av sådant, som vi väljer att hålla borta från Guds ljus, inte bjuder in honom till att förändra. Det kan t ex handla om relationer som dödats av konflikter och oförsonligheter som vi är medansvariga till. Det kan handla om mönster av tröstlösa beteenden. Eller något av detta kan gälla någon närstående. Vågar vi be Jesus att hela vad som verkar vara omöjligt, att få liv att spira där inte ett spår av det verkar finnas? Kan vi, som Marta, bekänna vår tro på honom och hans helande makt, mitt i vår maktlöshet och oförmåga? Kan vi ta med allt detta, så som det berör oss, in i försoningens sakrament, bikten, där vi uppväcks till nytt, andligt liv? Kan vi göra något för någon annan som behöver andligt helande?
Lasaros väcktes upp till ett fortsatt mänskligt och därmed dödligt liv i tid och rum. Inte som den uppståndne Kristus till en helt ny, och dittills okänd, form av mänskligt liv. Lasaros dog alltså slutligen, och lämnade tid och rum. Men han hade uppväckts till ett fortsatt dödligt liv som nu andligen var förenat med Kristus, och således i en nära gemenskap med Gud.
Detta är det liv av och i anden som Aposteln Paulus talar om i dagens andra läsning ur Romarbrevet. Ett fysiskt liv, förstås, men som inte styrs av den rena, fysiska världens hållningar och attityder; de som kallas för vår ”köttsliga natur” och som alltså handlar om ett sätt att vara i sitt kroppsliga liv. Och det nya, uppväckta livet med Jesus Kristus här och nu, om än begränsat i tid och rum och i vår materia som slutligen sönderfaller, bär i sig löftet om ett evigt fullkomnande genom delaktighet i Jesus uppståndelse; i kroppens materia, men nu en ny och förhärligad sådan som aldrig kan sönderfalla. Detta nya liv är det liv helgonen vittnade om och lät sig omvandlas av, och kan alltså bli ett medel för Guds helande och uppväckande av andra.
Idag säger Gud, i Jesus Kristus, till oss att komma ut ur våra gravar; ur allt det som vi bäddar in oss, och vår värld, i, men som slutligen bara är mörker och död eftersom det inte återspeglar Guds kärlek och sanning. Om du därför lyssnar väldigt noga kan du höra Jesus säga med hög röst: ”Lasaros, kom ut”, men med ditt namn istället för Lasaros. Amen.
pater Thomas Idergard
